Från en porträttmålare

När jag målar ett porträtt vill jag kunna blåsa liv i det. En porträttmålning kan plötsligt kännas som ett sällskap i rummet, är det en större målning kan det t.o.m bli huvudföremålet för rummet. Det gäller att man tänker igenom var man hänger ett porträtt, placeringen är viktig. porträtt Jag lånade ett större porträtt en gång för att fota den. Ägaren sa när jag kom tillbaka med den att det kändes ensamt utan målningen, inte bara att det var tomt på väggen. Porträttet hade blivit ett sällskap, den mänskliga närvaron och blickarna hos de avporträtterade kan bli nästan fysiskt närvarande. Om blicken på den avporträtterade är riktad rakt in i linsen kan det dessutom kännas som att den följer efter dig när du rör dig i rummet. Jag är nu färdig med syskonporträttet, det ska bara ramas in. Får se om jag kan visa det här. Jag längtar efter att få måla mina egna barn på den stora duken som väntar i ateljén och de stora nyinköpta oljetuberna  (jag har en förkärlek till det stora) Jag hade tänkt en levande färgsprakande målning, och jag skulle vilja visa förloppet här med mycket bilder och beskrivning om måleriets gång i detalj för den som är nyfiken och kanske vill lära sig lite om upplägget. Det svåraste med projektet, förutom tiden, är att fota alla tillsammans, av mig deras egen mamma. Dom är de svåraste av modeller, jag har gjort flera försök. Dom är lite för spralliga tillsammans och larvar sig bara för fotografen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *