Om Lene Aronsson

Jag heter Lene Aronsson och är född 1970. Sedan 1995 är jag bosatt i Tranås. Jag arbetar med konst och är porträttkonstnär på heltid. Min ateljé har jag hemma i bostaden.

Utveckling

Ett nytt år, nya möjligheter.
I ateljén växer både mina egna målningar och beställningsporträtt fram. Det är en viktig kombination för träning. Utvecklas gör man hela livet. Hade jag känt mig helt nöjd med det jag gjort så skulle jag sluta, utveckling är själva motorn i skapandet. Min inställning är, att varje misslyckande är en utvecklingsfas, den bästa skolan. Det är väl det enda nyårslöfte som jag kan stå för och bära med mig, att våga göra fel och fortsätta utvecklas.

Här följer några målningar från sidan portrattmalningar


Teckna porträtt med Lene

Jag har gjort en liten, mycket simpel instruktionsfilm om hur man tecknar porträtt. Kvaliteten i filmen är under all kritik men jag lär mig och kommer återkomma med ytterligare, och då mer detaljerade instruktioner på hur man tecknar öga, näsa, mun. Jag kommer förmodligen göra fler porträttfilmer också, men då hoppas jag ha övat upp mig på filmningen. Det är riktigt roligt! Tänkte jag skulle kunna ha användning av det i skolan när eleverna ska göra självporträtt.
https://youtu.be/hQntYf32cWU

Förseningar är dagens melodi

Nu för tiden kan man väl räkna med att leveranser blir försenade, eller uteblir helt. Att få ramar till dessa målningar tog väldigt lång tid. Tanken från början var en annan ram, en från Italien. Den fanns men kom aldrig. Vi får nog inse att beställningar utanför landsgränsen är svår att beräkna numera. Det blev svensktillverkat och nog så bra. Men jag kan tycka att det är dags att lägga lite tid på struktur på dom svenska listerna. Italienska lister är så otroligt vackra.

I dag hämtade jag äntligen dom nyinramade målningarna. Så här blev resultatet, även om det är väldigt svårt att få ett fotografi att överensstämma med originalet.

Porträtten är till ett företag i Stockholm.

Fota barn och god fortsättning

Att fota barn är utmanande, att fota barnbarn är ännu svårare. Önskningen om ett foto med förstoring tog, från fotografering till färdig förstoring och inramning, två dagar. Bra jobbat om jag själv får säga 🙂 Busfröet till barnbarn är Sakarias och är fyra år, han förgyllde vårt julfirande.

I förmiddags lekte jag med en ram och kameran i snön.
med en julig bild önskar jag en God fortsättning!

En tisdag

Oftast ligger alla målningar i synk med varandra, vilket innebär att det antingen inte finns något att visa upp eller så är det fler färdiga på en gång. Nästa gång jag uppdaterar är förmodligen nedanstående målning klar och några till.

i skrivandets stund är jag helt slut efter en dag med nior och åttor som löpt amok i bildsalen. Vissa dagar är uppdraget som bildlärare extra tufft. Ibland går all energi åt till att agera ordningsvakt, och när krafterna inte räcker till att måla eller göra annat när jag kommer hem så slutar dagen med ett stort ?.

Önskar dig en bra dag!

Inget ser bra ut från början

Just nu pågår målandet av en rad av vuxenporträtt, varav samtliga är män. Jag har stor vana att måla mörk klädsel som exempelvis kostymer och ändå är det en utmaning varje gång. Att måla mörkt är svårt. Det konstiga är att utmaningar i målandet liksom dras jag till. Skulle jag få känslan av rutin i det jag gör, hade jag nog inte kunnat känna den glädje som jag gör inför varje projekt. 

Mitt måtto och stora utmaning när jag målar med unga är att våga misslyckas, kör på utan att ge upp, var inte så petig. Hur skulle det funka om jag gav upp varje gång det såg ut som katastrof, då hade jag absolut inte fått till en endaste målning. 

Jag önskar så att jag kunde förmedla och föra över den känslan på de jag möter som jag ska lära ut till. Ingenting ser bra ut i början och det går upp och ner hela tiden när man målar och man får inte se det som ett misslyckande. Det har många svårt att acceptera. Påfallande ofta kommer dom efter att ha dragit bara några streck på sitt papper och frågar vad de får för betyg på dom strecken. Sen gör dom lite till och efter några minuter ställer dom samma fråga igen, dom kräver snabba resultat och lika snabb respons. Utan glädje i skapandets process är allt arbete meningslöst. 

Saknad butik, nytt på gång

Det har nu tillkommit ett gäng nya porträtt i min ateljé. Jag gillar verkligen den frihet jag känner när jag målar. Varje målning är till hundra procent ny och lika spännande att verkställa, jag tröttnar aldrig på den känslan och utmaning varje porträtt innebär.

Idag handlade jag och min dotter material på konstnärsbutiken i Linköping. För några månader sedan var det en stor inspirerande välfylld och tillsynes (och vad dom själva sa) en blomstrande butik. Det var en fröjd att komma dit, samla inspiration, hitta nya produkter diskutera och utveckla sina idéer med andra. Allt det där en konstnär törstar efter. 

Plötsligt slog dom igen, efter att just ha invigt en utökad lokal. Nu beställer man online med möjlighet att åka till lagret för att ringa på en klocka och snällt vänta utanför i bilen några sekunder för att få produkterna i handen. Det tog ca. tio sekunder, sedan kunde vi vända och åka hem igen, smidigt men ingen spontanhandel, inget gå runt och titta på vad man kan göra av allt som erbjuds i butiken. Det är faktiskt en större förlust än vad jag kunde tro. 

Är det fler än jag som känner en tomhet över att inte kunna handla i butik, känna på materialet, inspireras och prata med någon?

Fota utan kamera!

Nu är alla barnporträtt klara, nästan samtidigt! Efter en tid med bara barnporträtt följer nu en rad målningar av män. 

Jag levererade oljemålningarna av de två små syskonen till Lund. Jag valde att lämna kameran hemma av praktiska skäl, annars är det värdefullt att ha den till hands för fotografering när man reser runt i vackra Sverige. 

Men när jag kommer ner till familjen får jag frågan om jag inte kan tänka mig att porträttera den äldre mannen och hans hund, det var efter att jag berättat om en målning jag gjorde för många år sedan av en man (Viking lines ordförande och redriägare från Åland, finns att se i bildgalleriet)  vars hund avlidit. Jag satte samman två bilder då det inte fanns någon bild på dom två tillsammans. 

Jag kände naturligtvis för familjen i Lund, då hunden som var till åren kommen förmodligen inte hade så långt kvar. Min mobilkamera är inte bra alls så det var inte något alternativ, och inte kändes det så lockande att åka sjuttio mil för att hämta kameran. Däremot fanns Elisia med som resesällskap och hon har en hyfsat bra mobil. Aldrig har jag trott att jag någon gång skulle fotografera mina porträtt med en mobilkamera! Det vore konstigt om jag sa att det gick lika bra, men det är inte fotot som ska förstoras som tur är, jag får bara jobba lite extra med kvalitén när jag målar istället. 

Barnporträtt och annat måleri

Sommarlovet närmar sig och jag avslutar två syskonporträtt i olja. Att få dela den sommarkänslan med ett gäng elever är en förmån. Vi jobbar med satir och humor i konsten och det är klurigt. Det krävs ett viss mått av ståuppkomik för göra en slagkraftig och träffsäker bild. Planen är att dom nästa termin, åk.9, ska göra skyltar i trä eller keramik med bilder dom arbetar med nu, och sätta upp ute. Skolgården kommer bli proppfull av satiriska budskap, häftigt!

Två barnporträtt som börjar bli klara.

Nu satsar jag några dagar heltid på att måla mina egna målningar samt porträtt, och försöker lägga eleverna åt sidan. I mina egna stora målningar finns ett stråk av, och ett underspråk som snuddar vid satir fast på ett mycket mindre ”rakt på” sätt. Behovet av uttryck är alltid upphovet till varför jag gör mina egna målningar.

På gång!

Drivkraft

Varje dag finns en förhoppning om att just idag ska jag jobba på mina egna målningar, men jag ger aldrig upp, snart är det tid. Det som måste prioriteras, måste jag prioritera! Den inre drivkraften kommer ändå aldrig försvinna och just nu försöker jag inmata det i många unga som jag sätter mitt hopp till ska upptäcka det jag upptäckt i konsten. Den häftiga urkraft som kan finnas om man bara vill, det handlar mer om vilja än begåvning.