Om Lene Aronsson

Jag heter Lene Aronsson och är född 1970. Sedan 1995 är jag bosatt i Tranås. Jag arbetar med konst och är porträttkonstnär på heltid. Min ateljé har jag hemma i bostaden.

Inget ser bra ut från början

Just nu pågår målandet av en rad av vuxenporträtt, varav samtliga är män. Jag har stor vana att måla mörk klädsel som exempelvis kostymer och ändå är det en utmaning varje gång. Att måla mörkt är svårt. Det konstiga är att utmaningar i målandet liksom dras jag till. Skulle jag få känslan av rutin i det jag gör, hade jag nog inte kunnat känna den glädje som jag gör inför varje projekt. 

Mitt måtto och stora utmaning när jag målar med unga är att våga misslyckas, kör på utan att ge upp, var inte så petig. Hur skulle det funka om jag gav upp varje gång det såg ut som katastrof, då hade jag absolut inte fått till en endaste målning. 

Jag önskar så att jag kunde förmedla och föra över den känslan på de jag möter som jag ska lära ut till. Ingenting ser bra ut i början och det går upp och ner hela tiden när man målar och man får inte se det som ett misslyckande. Det har många svårt att acceptera. Påfallande ofta kommer dom efter att ha dragit bara några streck på sitt papper och frågar vad de får för betyg på dom strecken. Sen gör dom lite till och efter några minuter ställer dom samma fråga igen, dom kräver snabba resultat och lika snabb respons. Utan glädje i skapandets process är allt arbete meningslöst. 

Saknad butik, nytt på gång

Det har nu tillkommit ett gäng nya porträtt i min ateljé. Jag gillar verkligen den frihet jag känner när jag målar. Varje målning är till hundra procent ny och lika spännande att verkställa, jag tröttnar aldrig på den känslan och utmaning varje porträtt innebär.

Idag handlade jag och min dotter material på konstnärsbutiken i Linköping. För några månader sedan var det en stor inspirerande välfylld och tillsynes (och vad dom själva sa) en blomstrande butik. Det var en fröjd att komma dit, samla inspiration, hitta nya produkter diskutera och utveckla sina idéer med andra. Allt det där en konstnär törstar efter. 

Plötsligt slog dom igen, efter att just ha invigt en utökad lokal. Nu beställer man online med möjlighet att åka till lagret för att ringa på en klocka och snällt vänta utanför i bilen några sekunder för att få produkterna i handen. Det tog ca. tio sekunder, sedan kunde vi vända och åka hem igen, smidigt men ingen spontanhandel, inget gå runt och titta på vad man kan göra av allt som erbjuds i butiken. Det är faktiskt en större förlust än vad jag kunde tro. 

Är det fler än jag som känner en tomhet över att inte kunna handla i butik, känna på materialet, inspireras och prata med någon?

Fota utan kamera!

Nu är alla barnporträtt klara, nästan samtidigt! Efter en tid med bara barnporträtt följer nu en rad målningar av män. 

Jag levererade oljemålningarna av de två små syskonen till Lund. Jag valde att lämna kameran hemma av praktiska skäl, annars är det värdefullt att ha den till hands för fotografering när man reser runt i vackra Sverige. 

Men när jag kommer ner till familjen får jag frågan om jag inte kan tänka mig att porträttera den äldre mannen och hans hund, det var efter att jag berättat om en målning jag gjorde för många år sedan av en man (Viking lines ordförande och redriägare från Åland, finns att se i bildgalleriet)  vars hund avlidit. Jag satte samman två bilder då det inte fanns någon bild på dom två tillsammans. 

Jag kände naturligtvis för familjen i Lund, då hunden som var till åren kommen förmodligen inte hade så långt kvar. Min mobilkamera är inte bra alls så det var inte något alternativ, och inte kändes det så lockande att åka sjuttio mil för att hämta kameran. Däremot fanns Elisia med som resesällskap och hon har en hyfsat bra mobil. Aldrig har jag trott att jag någon gång skulle fotografera mina porträtt med en mobilkamera! Det vore konstigt om jag sa att det gick lika bra, men det är inte fotot som ska förstoras som tur är, jag får bara jobba lite extra med kvalitén när jag målar istället. 

Barnporträtt och annat måleri

Sommarlovet närmar sig och jag avslutar två syskonporträtt i olja. Att få dela den sommarkänslan med ett gäng elever är en förmån. Vi jobbar med satir och humor i konsten och det är klurigt. Det krävs ett viss mått av ståuppkomik för göra en slagkraftig och träffsäker bild. Planen är att dom nästa termin, åk.9, ska göra skyltar i trä eller keramik med bilder dom arbetar med nu, och sätta upp ute. Skolgården kommer bli proppfull av satiriska budskap, häftigt!

Två barnporträtt som börjar bli klara.

Nu satsar jag några dagar heltid på att måla mina egna målningar samt porträtt, och försöker lägga eleverna åt sidan. I mina egna stora målningar finns ett stråk av, och ett underspråk som snuddar vid satir fast på ett mycket mindre ”rakt på” sätt. Behovet av uttryck är alltid upphovet till varför jag gör mina egna målningar.

På gång!

Drivkraft

Varje dag finns en förhoppning om att just idag ska jag jobba på mina egna målningar, men jag ger aldrig upp, snart är det tid. Det som måste prioriteras, måste jag prioritera! Den inre drivkraften kommer ändå aldrig försvinna och just nu försöker jag inmata det i många unga som jag sätter mitt hopp till ska upptäcka det jag upptäckt i konsten. Den häftiga urkraft som kan finnas om man bara vill, det handlar mer om vilja än begåvning.

Från en glad ateljé

I ateljén omges man för närvarande av barnporträtt i olja, flera stycken i samma ålder faktiskt. Det skapar en oförklarlig harmoni med alla deras blickar. Snart räknar jag med att dom blir klara. 

Ett oljeporträtt på en kvinna med pioner som bakgrund är inlämnad för inramning. Den färgstarka målningen hintar om en spirande vår som vi börjar känna av. 

Aldrig har man väl längtat så mycket som just nu efter vår och sommar, och förhoppningsvis en lugnare pandemiperiod. Den känslan delar jag nog med många! Jag jobbar för närvarande på skola och kommer så göra ytterligare en tid framöver. Det innebär inte att det blir mindre målande, bara att jag är ännu mer kreativ. Det är otroligt roligt att få se när dessa unga lyckas, känner sig stolta och har roligt på lektionen. Naturligtvis finns det motsatta också, men det är en stimulerande utmaning att få alla med på banan. Tiden på skolan har blivit mitt nya konstprojekt, idéer och tankar på vad vi tillsammans kan åstadkomma upphör aldrig. Jag måste ibland lägga band på mina idéer för att det ska bli genomförbart.

På gång, lite gulligt från min ateljé.

Vi möts i bättre tider

Se fram mot ett nytt kreativt år med stora möjligheter.
Ett år då vi får mötas igen, sitta nära och omfamna den som plötsligt och ofrivilligt från en dag till en annan blivit isolerad och lämnad ensam.

Farfar/gammelfarfar Stig, då kan vi och våra unga familjemedlemmar klappa om dig igen utan att vara rädd för att överföra något eländigt virus, det blir bra!

Här är Stigs barnbarnsbarn Sakarias som med det nya året, önskar kunna vara nära igen!

Fridfull och kreativ ateljé

Nu när julhelgen är över, är det mycket fridfullt att återvända till ateljén igen. Jag har många grejer på gång och har även fått sällskap där, mitt eget barn och barnbarn har tagit plats. Det är förstås lockande med ett kreativt rum som detta.



Jag har satt upp en kamera i ateljén och filmar när jag målar, ska försöka få till en snabbfilm från arbetets början till det är klart. Hoppas det kan bli lite roligt att se.
Som tur är har det börjat vända uppåt igen och jag har flera målningar på gång. Jag är glad om pandemin inte påverkar mina uppdrag för mycket. Jag behöver ju inte ha närkontakt med dom som ska porträtteras, och är ensam och isolerad när jag målar.
Däremot kanske företag som planerat att beställa avgångsporträtt väljer att skjuta upp det om deras verksamhet inte fungerar som den ska nu. På ett eller annat sätt tycks alla stora och små företag bli påverkade i dessa tider, det är sorgligt.

Försiktigt på gång

Det optimala är att ha flera porträttmålningar på gång samtidigt. Det har jag nu!
Skönt att veta att konst och kulturlivet inte är på väg att slockna trots att det ser dystert ut med pågående pandemi.
Jag och Elisia var en vända till Lund igår. Där möttes vi upp av en morfar till två härliga små barn som var motivet till den långa resan.
Förutom att morfar hade klätt lillflickan med en bak och fram vänd klänning och pojken med skjortan ut och in så var det fantastiska små sprudlande modeller. 

Besöket gick snabbt med korta visiter på bara det nödvändigaste, som mat och fikaställen och konstmaterialbutik för att inköpa det viktigaste för kommande målningar. Mycket mer vågar man inte göra i dessa tider. Trots vår långa resa (ca. åtta timmar i bil) så valde vi att undvika affärer. 
http://lenearonsson.se/portrattmalningar/