Om Lene Aronsson

Jag heter Lene Aronsson och är född 1970. Sedan 1995 är jag bosatt i Tranås. Jag arbetar med konst och är porträttkonstnär på heltid. Min ateljé har jag hemma i bostaden.

Precis som det ska vara

Den här tiden varje år mäter jag min ålder. Jag kan fortfarande höra syrsorna, då är det lugnt, än är jag inte gammal! Det är när sinnena börjar avta och tappa sin funktion som man vet att man närmar sig den högre åldern. Tiden har vi skapat och den är fri att tolkas. Varje människas individuella åldrande är ett bevis på detta.

När jag målar en människa är den alltid vacker, alltid helt perfekt. Ingen defekt är opassande bara personlig och precis som det ska vara. Om man är född till människa så är man i första hand människa, vill man kalla sig man eller kvinna så gör man det, men människa räcker för det är vad du är. 

Du får älska vem du vill, men respektera alla.

Detta är mina ord, dina ord är dina precis som det ska vara.

Leverera en målning

Nu har jag inte uppdaterat på väldigt länge. Det betyder inte något annat än att det har varit mycket att göra, vilket visserligen är bra, men inte alltid lika bra för sinnesnärvaron. Det är hög tid för återhämtning och eventuellt lite semester.

Först ska denne man levereras till Stockholm. Det skulle ha varit ytterligare en målning, men allt går inte alltid som man tänkt det och ramlisten räckte inte till (har jag varit med om det förr, suck!) Ett arbete jag själv ska hantera brukar gå att lösa för det mesta, men så fort man anlitar en tjänst, tappar man kontrollen och då är det lätt hänt att allt inte går efter planerna. Men så småningom blir den klar för leverans också, det tar bara lite längre tid.

Klabbes bank

Måste bryta in med hett tips till musikälskare. Jag kom precis hem efter en konsert med Sveriges i särklass absolut bästa band, Klabbes bank https://youtu.be/8tgk5mVSQnc

Har man lyssnat mycket på Esbjörn svensson trio innan så är dessa en klar ersättare i sin egen genre, men som till viss del påminner om E.S.T.
Jag glömde kamera hemma, det kändes konstigt. Jag som är ”en göra, inte bara titta” har svårt att bara vara passiv åskådare. Men det gick bra och jag kunde bara vara liksom. Känslan att uppleva detta band går inte beskriva, det är en själslig, andlig och euforisk upplevelse som jag starkt och innerligt kan rekommendera.

Första bilden är från kvällens spelning, tagen med mobilkamera. Resten av bilderna är från ett tidigare års konsert.

Skapa och odla

Ibland tröttnar jag på penseln, vill ha den fysiska känslan som när man jobbar med skulptur. Då målar jag med fingrarna. Det är en annan känsla, inget tekniskt mellan, bara jag färgen och duken.

Det är så mycket som kommer mellan just nu och en känsla av tomhet har infunnit sig under en tid. I dag förstod jag plötsligt vad det handlat om, näringsbrist!! men inte vilken näring som helst, utan den egna kreativiteten, samt konst och kultur i allmänhet. Är man skapt till en ”göra inte bara titta” (myntat begrepp av min då 4-åriga son) så kan man inte klara sig i längden utan att vara i skapandets process, antingen göra själv eller inspireras av någon annans kreativitet.

Nu börjar iallafall en tid av möjligheter. Tomater och paprikor börjar tränga upp ur jorden. I oroliga tider blir längtan större till självförsörjning. Något som i praktiken är svårt men även det har lite med skapandet att göra. En del bunkrar, andra odlar.

Skapt för att leva och leva för att skapa

Om man lever för att skapa, och har konsten som det främsta, då kan det hända att man till och med kan offra sitt liv för det.

För många kan det tyckas futtigt med allt vad som händer, framförallt i Ukraina, att fundera på trivialiteter men det är just vad det inte är.

Jag minns en speciell utställning jag var på för många år sedan, där en fånge från andra världskriget tillika konstnär hade över allt annat och som enda önskemål, att få utöva sin konst. På något sätt lyckades han överleva länge trots allt han utsattes för och framförallt behålla sin sinnesnärvaro. Kanske den tiden var den viktigaste i hans liv, det kan förstås ingen annan än han själv veta, men det kändes så och för eftervärlden var det iallafall viktigt. Det är svårt att riktigt förklara vilken betydelse det har för den som är skapt, att få skapa.

Man väljer liksom inte ett konstnärligt sinne och man väljer inte bort heller. Det är en kraft som styr och något man bär med sig från början, alltid i alla situationer. Antingen lever man för den man är eller så dör man.

(Ej färdigställd målning)

Ett kall

Döden döden, inledde Astrid Lindgren sina samtal.
Corona Corona, så är det avklarat.

Jag slits mellan skola och ateljé. Bägge platserna är stimulerande, jag älskar kreativa tonåringar men ibland tror jag att mina ambitioner blir lite mycket för dom, att hitta en balans för något man brinner och lever för som jag gör för konsten, är svårt. Jag skulle aldrig kunna undervisa i något som jag inte själv tycker är viktigt, därför kan jag bli lite för frustrerad när barnen bara spelar dumma. Samtidigt tror jag, att någonstans väcks en respekt när dom känner att detta är på liv och död för mig 😉

Jag är ingen ”pysslig” typ, vilket kan förvåna mina elever när dom tror att dom ska komma till mig och leka, för mig är konsten i den mest levande existensiella och samhällsaktuella form mitt kall och det är så jag vill undervisa. Det betyder inte att det är tråkigt och tungt utan snarare ett livsviktigt inslag i livet som dom kanske inte reflekterat över tidigare, det är min ambition iallafall. Jag följer en läroplan men utformar uppgifter utifrån ett konstnärsperspektiv som jag tycker är bra. Just nu jobbar vi med propaganda, starka bilder och vanlig reklam, och skillnaden, hur spännande är inte det!

Ett klurigt ställningstagande vi kommer inför snart, är om min son ska börja på den skola som jag eventuellt kanske kommer jobba på nästa termin också. Jag kommer alltså få undervisa mitt eget barn, jag vet inte om det är en för eller nackdel. Jag vet att jag inte jag kommer särbehandla honom på något sätt, men jag är rädd att andra inte vågar vara ärlig mot mig om honom, och det vill jag verkligen.

I ateljén växer spännande porträtt, ingen den andra lik, och egna stora målningar fram.

Utveckling

Ett nytt år, nya möjligheter.
I ateljén växer både mina egna målningar och beställningsporträtt fram. Det är en viktig kombination för träning. Utvecklas gör man hela livet. Hade jag känt mig helt nöjd med det jag gjort så skulle jag sluta, utveckling är själva motorn i skapandet. Min inställning är, att varje misslyckande är en utvecklingsfas, den bästa skolan. Det är väl det enda nyårslöfte som jag kan stå för och bära med mig, att våga göra fel och fortsätta utvecklas.

Här följer några målningar från sidan portrattmalningar


Teckna porträtt med Lene

Jag har gjort en liten, mycket simpel instruktionsfilm om hur man tecknar porträtt. Kvaliteten i filmen är under all kritik men jag lär mig och kommer återkomma med ytterligare, och då mer detaljerade instruktioner på hur man tecknar öga, näsa, mun. Jag kommer förmodligen göra fler porträttfilmer också, men då hoppas jag ha övat upp mig på filmningen. Det är riktigt roligt! Tänkte jag skulle kunna ha användning av det i skolan när eleverna ska göra självporträtt.
https://youtu.be/hQntYf32cWU

Förseningar är dagens melodi

Nu för tiden kan man väl räkna med att leveranser blir försenade, eller uteblir helt. Att få ramar till dessa målningar tog väldigt lång tid. Tanken från början var en annan ram, en från Italien. Den fanns men kom aldrig. Vi får nog inse att beställningar utanför landsgränsen är svår att beräkna numera. Det blev svensktillverkat och nog så bra. Men jag kan tycka att det är dags att lägga lite tid på struktur på dom svenska listerna. Italienska lister är så otroligt vackra.

I dag hämtade jag äntligen dom nyinramade målningarna. Så här blev resultatet, även om det är väldigt svårt att få ett fotografi att överensstämma med originalet.

Porträtten är till ett företag i Stockholm.

Fota barn och god fortsättning

Att fota barn är utmanande, att fota barnbarn är ännu svårare. Önskningen om ett foto med förstoring tog, från fotografering till färdig förstoring och inramning, två dagar. Bra jobbat om jag själv får säga 🙂 Busfröet till barnbarn är Sakarias och är fyra år, han förgyllde vårt julfirande.

I förmiddags lekte jag med en ram och kameran i snön.
med en julig bild önskar jag en God fortsättning!