Om Lene Aronsson

Jag heter Lene Aronsson och är född 1970. Sedan 1995 är jag bosatt i Tranås. Jag arbetar med konst och är porträttkonstnär på heltid. Min ateljé har jag hemma i bostaden.

Målarmedier eller inte och Elisias nya..

Väntar otåligt på nya glasögon som ska vara anpassade efter min ateljés storlek. Skärplängden är på tre meter. Längre än så kommer jag alltså inte se, men det får väl räcka! Färgen torkar snabbare än vad jag hinner måla nu i värmen. Det är nog den svåraste utmaningen. Det finns målarmedier för det, men förlängningen av torrtiden är minimal. Det finns så många hjälpmedel att välja på men ofta krånglar det bara till processen mer än vad det gör nytta, då det ofta blir på bekostnad av något annat. 

Jag var hos en erkänd porträttmålare en gång. När jag efter lite granskning av en målning konstaterade att han inte alls målade efter klassisk traditionell målarteknik som han gick ut med och pratade så varmt om, frågade jag varför han sprayat bakgrunden på oljeporträttet? Han svarade generat att han tyckte det var för jobbigt att måla bakgrund med pensel! Var och en bestämmer naturligtvis vilket tillvägagångssätt man använder. Men då kanske man inte ska göra sig känd som en konstnär i gammal klassisk målarkonst! Det är klart att det krävs ganska mycket tålamod att måla porträtt.

Men har man tappat så mycket intresse över det man gör ska man nog sluta.

Lite svårt att säga något om kommande bilder mer än att; jag tror Elisia är rätt så nöjd över sina prylar som kom i fredags.

Gränslöst skapande

De flesta målare börjar som tecknare. Det kan vara en förutsättning för att bli tekniskt kunnig i måleriet. Men många gånger stannar det där och blir ingen ytterligare utveckling. Jag får ibland enkla beställningar i blyerts, enkla säger jag… det är inte sant! Det ser enkelt och rent ut, men det kan ta lika lång tid som en oljemålning att göra. Men det är avkopplande att teckna om man har behov av att stressa ner.

Rita och måla är i det närmaste något basalt hos ett barn. När barnet blir medvetet och okunniga vuxna börjar tycka, lägga sig i och frammana en föreställning om vad som är fint och fult, upphör oftast processen i den kreativa utvecklingen. Jag har erfarit flera skrämmande exempel på det.

Min unga lilla kille är en flitig tecknare. Men för att han inte ska stanna där och för att stärka hans förmåga och lust, plockar jag ibland fram en duk och ber honom fortsätta med pensel. Hans självkritiska omdöme på detta område är fortfarande gränslöst och jag vill uppmuntra honom att bestämma fritt över sitt skapande. Den tekniska grunden har han, men resten är villkorslöst kreativt.

För en konstnärssjäl är det ett livsnödvändigt behov att få ge uttryck i konst, musik eller text och jag tror att för många som av vuxnas kritiska blickar, blivit fråntagna denna grundläggande del som barn kunde ha sluppit ohälsa och flera sjukdomsrelaterade tillstånd.

Äldsta grabben brukar hämtar sin kraft i spelandets konstform.

Älskar misslyckande

Porträtt är den konstform som mest av alla former har en viss perfektion över sig. Men under pågående arbete får misstag hagla, ibland är det helt okej i andra fall får jag börja om. Lite trist kanske men vetskapen om att misslyckandet är den lärorikaste skolan får mig att inte misströsta. Jag älskar misslyckande! Konst bygger uteslutande på det vågar jag påstå. Antingen lär man sig eller hittar man en ny möjlighet man inte visste fanns. Det är det makalösa med skapandet.
Min yngsta kille har kommit in i en period av självkritik och är rädd för att påbörja något han inte provat tidigare. Jag är ju inte bra på det, är ett återkommande argument hos honom för att slippa. Förr testade han med gott självförtroende på allt som lockade, nu vill han vara bäst från början. Klart du inte är bäst, du har ju inte gjort tillräckligt många misstag än.
Sen kan man vara av den tröga sorten som jag och begå samma misstag flera gånger, det tar då bara lite längre tid.


Musikkväll

Igår kväll skulle Elisia och jag gå på konsert på Tranås trivsamma Plan B, en konsertlokal med servering varmt rekommenderat även om man inte bor i Tranås. Det blev slutligen tre till från familjen som gick för att lyssna. Mitt unga sällskap var mäktigt imponerade av de otroligt skickliga musiker som besökte lilla Tranås. Så stor musik i en liten stad!

Tack för en ovärderlig kväll på Plan B

Thus owls



Färdig målning

En porträttmålning är klar. Mitt jobb är iallafall klart. Nu överlämnar jag det sista åt posten och hoppas det ska gå vägen.

Allt jag behöver överlåta till andra gör mig orolig. Inramning gör jag inte själv och leveransen gör jag inte heller alltid själv. Jag litar bara på mig själv 😉

På bilden är allt med som behövts för en målning. (Varför det blivit oskärpa och dålig bildkvalitet sedan vissa funktioner uppdaterades vet jag inte. Det är det jag säger, ska man behöva styra över allt själv? haha) Bättre bild finns på sidan portrattmalningar/

Gå mot strömmen eller inte

På våren är det mycket som ska repareras, fixas och köpas nytt.
I går var Tobbe jag och Samuel på Biltema i Linköping för att äta korv…!
Så köpte vi också lite annat när vi ändå var där.
Samuels cykel har gått sönder och han fick plötsligt akut behov av en ny. Det var inget superutbud av den varan i hans storlek på biltema, så vi tog den som fanns…typ! Men den var häftig tyckte han. När vi efter ett rutinbesök på konstbutiken kom hem, fanns ett par unga i huset som hjälpvilligt monterade cykeln under Samuels beundrande blick.
Efter att jag skärskådat cykeln, funderade jag på om den inte var något feminin?
Vår privata montör gick då in på Biltemas hemsida och tog fram modellen, som stod under kategorin damcykel!!!
Hur gör man i detta läge? Samuel tycker den är superbra. Men jag vet hur den känslan snabbt kan ändras om någon fäller en olämplig kommentar.
Att killar kan cykla på damcyklar är självklart, Abraham valde själv att köpa en. Men då är det en uppenbar skillnad på modellen och han var dessutom äldre. Men här är det så på gränsen att man ser att det är en tjejcykel. Den är helt ny och han ska leva med den i några år.
Hade vi alla fått välja, vore cykeln klockren för honom. Men tyvärr är det väldigt mycket man inte styr över. Eller så ska man lära honom att säga ifrån till andras eventuella kommentarer ”den hårda vägen” och på bekostnad av att cykelns eventuella värde för honom naggas.
Men nu är den ju trots allt nyköpt och inte använd och därmed lätt att byta…..!

Ska man lära barnet att följa normen, eller styrkan att gå sin egen väg, som man egentligen helst vill men till ett pris som riskerar att svida?

Utmaningar

Vi strider mot tiden i allt vi gör. Jag kunde fått vara med i en tv-inspelning för TV4, där tanken var att dom i programmet skulle göra en porträttbeställning. Men igår efter lite diskussioner med produktionsbolaget konstaterade vi att tiden inte skulle räcka till. Utmaningar är livets drivkraft, men tiden är ofta dess motkraft!

Det hade varit spännande såklart och jag kände mig otroligt glad över att ha fått förfrågan. Nu flyter inte målningarna på med riktigt samma lätta hand på grund av vårens baksida. Jag brukar inte drabbas så ofta, men i vår har nog allergin slagit till med kraft så just nu är jag ganska lättad över att det inte blev någon TV-inspelning.

Detta träd mitt framför dörren kan ju vara en orsak! Annars är det är otroligt friskt i trädgården just nu.

Vi vill måla!

Som alltid när jag har mycket arbeten, så får jag såna superideer på annat att göra. Det är självklart så att inspirationen kommer då man inte känner pressen att göra. I huvudet finns projekten och dom försvinner inte förrän dom verkställs.

En helt annan sak är att det finns en liten hund som är så ivrig på att få lära sig måla. Det är inte första gången han plundrar min ateljén. Men av allt spännande han kan välja på så tar han bara paletter och penslar. I morgon ska han på valpkurs och lära sig att han är en hund, men ser ut så här! Han tycker särskilt mycket om kadmiumröd.

 

 

Tycker pojkar om starka flickor?

Av porträtt jag målat är det mest män. Det är inte negativt på något sätt att måla män, men det är synd att så få kvinnor blir porträtterade. Porträttmålare är inte ett av dom vanligaste yrken, därmed är det svårt att avgöra om det är ett mansdominerat yrke eller inte, men det tycks vara mest män som blir porträtterade i alla fall.

Kopplat till detta fick jag i dag en tankeställare.

Mina två döttrar och jag gick för ovanlighetens skull tillsammans på stan och såg i ett skyltfönster en så fin barnoverall med pippimönster. Vi hajade till alla tre och gick in i affären med lilla Sakarias i åtanke. Såklart kläderna låg på flickavdelningen!
Men varför är Pippi Långstrump bara för flickor?
Jag frågade faktiskt butiksägaren varför hela sortimentet av pippikläder låg där. Vill vi inte uppmuntra pojkarna att ha en stark flicka som förebild?