Frisk inspirerande målning

En del storslagna kommentarer från Lars Lerins lärlingar kommer jag alltid minnas.
Kvinnan som vänligt men bestämt sa ifrån till drottningen då hon ville köpa hennes målning, -Jag säljer inte, för jag vill ha den själv!
En självklar kommentar, vad spelar det för roll att det råkade vara drottningen, hon ville behålla den själv.
Helt klart årets bästa program.

Jag träffade en toppenfin syskontrio igår i Stockholm.
Med ny utrustning blixtar gick det hur bra som helst och med rekordfart.
Modellerna som visade sig vara erfarna modedesigner underlättade arbetet kan jag erkänna. Det var inga tveksamma miner framför kameran.
Det är så väldigt olika hur bekväm man känner sig att bli fotograferad. Det är mitt uppdrag att få modellen att känna sig bekväm, vilket får ta den tid det tar.
Roligt är det i alla fall med dessa unga som ska bli motivet för en målning i större format och i klassisk 1800-tals stil.
En frisk och inspirerande målning.

Den stora duken såg väldigt vit ut 😉

Invigning och growling

Igår fick jag mina nya blixtar. Idag fick jag inviga dom. Resultatet är ingen större skillnad för betraktaren men för mig är det ett under varje gång dom synkar 🙂

Eftersom denna unge man är den snällaste mjukaste och godaste jag känner kan vi kosta på oss lite riviga bilder på honom.
Han gillar hårdrock och har länge tränat på growling, idag fick jag också lära mig.
Man fyller diafragman med mycket luft sedan andas man som mot ett fönster samtidigt som man försöker hitta en ton!!! Jag vet inte riktigt om det är min grej, men han behärskar detta fenomen bra.

 

 

 

 

 

Att köpa konstnärsmaterial

Jag har inte haft penslar på ett tag, utan har fått måla med palettkniv. Så tanken i dag var att köpa upp hela Westers lager. Det var inte så svårt, det fanns nämligen en pensel kvar! Han sökte i alla vrår och fick bryta ett komplett penselsett, så fick jag två! (Det var en särskild storlek jag var ute efter)
Ca. två timmars bilkörning och en kvarts ärende i butik.
Nu är det näthandel kvar att välja på framöver då även denna butik tvingas lägga ner.
Känns lite trist då frakten kan kosta mer än att åka dom sju milen till en butik där man kan känna på och med säkerhet veta vad man köper, dessutom träffa trevlig och kunnig personal.

Jag gillar näthandel för det mesta, men att beställa målarduk och penslar är svårt eftersom jag gärna vill granska det jag köper.
Jag beställde två nya studioblixtar nu i kväll. Dom gamla har fått gå i pension efter många års slit. Dom blir nog intryckta i förrådet som allt annat, slänga är inte min grej!

Det här är mina favoritpenslar. Stark borst som klarar lite tuffare behandling.
Så favoritpaletten förstås, mjölk.. eller i detta fallet, en juiceförpackning. Helt perfekt, släpper inte genom färg, är stadig i handen och framförallt… återvinnig-miljötänk!

Så sne, så rätt!

Varför är det så svårt att vara pedagogisk i matematik.
När jag vänder och vrider på lösningar för att hitta den bästa förklaringen så förvärrar jag det bara för varje gång jag öppnar munnen.
Han går i andra klass så det handlar inte om svårighetsgraden, men hur får man en annans hjärna att klicka?
Och vad svarar man på den återkommande frågan; varför ska jag lära mig detta?
Vi har verkliga mattesnillen i den nära familjekretsen och dessutom min syster som är utbildad specialpedagog i matte. Så man kan väl säga att glappet mellan oss i intresse och kunskap är rätt stort.

Den naturligaste tanken är att läraren ska vara pedagogen och det är där mitt barn ska lära sig.
Men han får ibland hem läxor som han inte förstår och har pressen på sig att göra.
Hur många gånger har jag inte suttit och försökt förklara ”mellanled” t.e.x. för alla mina barn. Jag har själv aldrig använt begreppet och lärt mig det i praktiken vad jag kan minnas. Det är möjligen något som bara finns där i det undermedvetna abstrakta tänkandet.
Från det till att kunna på ett begripligt och enkelt sätt förklara för en åttaåring.
Jag känner mig dum, han känner sig dum och vi drar ett likhetstecken, vi är lite dumma vi som inte kan matte och inte har den pedagogiska kompetensen.


Om jag skulle lära ut konst ( jag lämnar nu min motpol, matten) så vore det första momentet att ta bort alla regler och principer.
Jag skulle försöka bombardera mina elever med inspiration på olika sätt. Det enda som skulle kunna sätta stopp är om man inte har förmågan att känna inspiration, det är grundläggande för konstnärskapet.

Det finns så mycket man kan säga om kunskapskrav inom konstnärsskap, tar man bort det, så är man långt gången och på rätt väg.
Från det att man sätter in regler tar man i samma stund bort förmågan att tänka fritt, vilket är konstens grundmoment.

Jag gråter nästan av lycka när jag ser Lars Lerins program ”Lerins lärlingar”. Där får han individerna att verkligen blomma ut bara genom att tillföra inspiration och ge beröm.
Han exemplifierar det jag alltid tyckt varit det enda riktiga tillvägagångssättet inom konst, och visar hur otroligt betydelsefullt det kan vara för en individ att lyckas bara genom att använda sin egna kraft och tänkande.
Vad Du kan!
Vilken bra tanke Du har!

Jag skulle dessvärre kunna skriva en hel bok i detta ämne.
Inspiration-fri tanke-Uppskattning.

Den här är en vas! I mina ögon ett konstverk, som jag uppskattat i många år.
Eline gjorde den när hon var liten. Minns att hon skämdes att visa mig den. Enligt bedömaren följde den inte ” konstens regler”. Jag älskade den från första stund.
Vilket konstverk! Så sne, så rätt så personlig.

Små coola grejer

När ett barn plötsligt vill ha något väldigt mycket, kan det bero på avundsjuka, att kompisen har fått något fint och dyrt som inte vem som helst kan köpa.
Men i dag finns ytterligare en aspekt.
Samuel kom hem en dag i förra veckan och var beklämd, då fröken inte lät honom få klistermärken hon hade i sin kateder och som han så väldigt gärna ville ha.
Skolan har ju så coola grejer, förklarade han -suddgummi och klistermärken.
Jag kände mitt eget tillkortakommande. Jag har aldrig gillat och nog aldrig köpt -i mina ögon- sånt krafs.
Förr, när jag var liten, gav man ju bort småpyssel i present när man gick på kalas till en kompis.
I dag får presenter knappast ha ett värde under 150 kr, och då köper man inte klistermärken eller doftsuddisar. Vilket fått till följd att Samuel och säkert många andra, nästan aldrig får det.
Mobiler och paddor i all ära, men det han skulle bli så själaglad över att få är ett coolt suddgummi. Tandläkaren är kanske paradoxalt nog den enda som förser Samuel med dessa värdefulla små ting.

En hund står förstås högst upp på önskelistan. Denna lånehund kom Eline hem med en kväll. Samuel släppte den inte för en sekund.

Finns det något finare än mor och barn fotografier.

Bättre tid, fräckt befriad

Tillönskar alla ett gott nytt år! Vi får hjälpas åt att föra detta år fram mot en bättre tid genom rättvisa och lojalitet. Det är allas vårt ansvar.

Att summera året och trötta ut er med en tillbakablick på hur vi spenderat julen tänker jag inte göra, den skiljer sig nog inte så värst mycket från många andras berättelser. Men för tillfället spelar jag ”rita gissa” med Samuel och Dante som vi påbörjade med alla igår nyårsafton, men inte hann klart.

Vi skådar in i en framtid med ovisshet, men med nyfikenhet och förtröstan.

 


Årets första förmiddag spenderade vi (som var vakna) framför tv:n med ”Karlsson på taket”.
Jag har sällan ro att se en hel långfilm i ett sträck, men Astrid Lindgren alltså!
Karlsson är kanske inte den mest pedagogiska herre men oj oj oj så fräckt befriad, en av mina barndoms favoriter.
Astrid Lindgren förövrigt var ju ofattbart före sin tid med sina berättelser. Hon måste ha varit väldigt nyfiken och analyserat det mänskliga beteendet ingående. Ofta slående igenkänningsfaktorer i hennes personbeskrivningar, både hos mig själv men även att förstå andra människors beteende.

 

En viktig gåva

God fortsättning!
Nätshopping har nog aldrig varit så het som i år, av någon anledning. Så överbelastad att vissa butiker inte rott hem det.
När det drabbade mig någon dag innan julafton och jag insåg att den efterlängtade julklappen skulle utebli, visste jag först inte hur jag skulle kompensera julpklappshålet! Plötsligt kände jag starkt obehag,
Vad sysslar jag med!
Barnet som paket var ämnat till är en månad gammal…katastrof, vad besviken han skulle bli?!
Istället för den lyxiga klappen till ett välmående spädbarn, riktade vi insatsen till något betydligt viktigare och något som borde vara självklart för alla som känner shoppingen upp i halsen, helt självklart. Var med och rädda ett annat barns liv.

 

 

Det borde vara det första vi tänker på, prioriterat!
Bara tanken på mitt eget överdådiga beteende fick mig att må skit, så det fick även bli en sån julklapp till varandra, Tobbes och min. Inte för att stilla mitt eget samvete utan för att det borde vara en självklarhet.
Någon kanske fnyser och tycker att det är ett uttjatat, patetiskt naivt och nästan ett klyschigt tänk, misstankar om felriktade insatser mm. då skakar jag på huvudet och tar gärna den naivstämpeln, det är värt det!

Vi är inga stora välgörenhetskämpar men försöker efter vår förmåga och framförallt visa våra barn på det viktiga, att tänka i ett vidare perspektiv än att bara driva på vårt eget begär.
Jag är uppvuxen i en miljö av missionärer och organisationer och vet hur vissa människor viger sina liv för att rädda andra. Alla har vi inte denna drivkraft men alla kan göra lite och tillsammans blir det mycket.

Unicef blev vårt val i jul med sitt julrebjudande -dubblad gåva i december-

Sakarias du är en gåva till världen, den ska du dela med dig av.

 

 

En liten tjej som medverkade i musikhjälpen med sin egen stora bössa var lilla Elvira. Bra start på livet, hon vill också föra livets gåva vidare.