Det får inte bli fel

Allt som görs och köps dagarna innan jul kallas väl julklapp. Jag gjorde en i kväll.
På en stor vägg saknas en tavla… eller egentligen inte, Samuels häftiga skulptur har prytt denna vägg i flera år. Felet är bara att övriga familjen anser att den är något för liten.
Jag hinner inte göra någon målning tyvärr, men på datorn kan den skapande processen gå lite snabbare.
Därför blev det en stor förstoring av ”Mata inte hästarna”. Nu vet inte Tobbe detta, men ramen kommer han nog gilla i alla fall. 

Det här med konst på väggarna är ett känsligt kapitel förstås, och blir något fel så är det mycket fel!
Så många bilder jag har kasserat genom åren. Men med porträtt är det annorlunda. Dom går visserligen att måla över om och om igen eftersom det är olja. Men där är sällan kompositionen något större problem och jag måste alltid se i huvudet hur den färdiga målningen ska se ut, annars finns inte förutsättningen för ett bra resultat.

 

 

Efter misstag kommer…

Nu gjorde jag bort mig.
Jag la på en mellanfernissa på ett nästan färdigt oljeporträtt, men utan att känna om den var helt torr! Vilket den tydligen inte var…helt! Det innebär att målningen får en vit hinna över sig. Min ångest säger att flera månaders jobb är förstört. Mitt kreativa sinne säger att, det blir ännu bättre efter misstag.
Mellanfernissa är bra absolut, när den används på rätt sätt!

 

Som trotsiga ungar

I morse åkte jag och Elisia och köpte en tårta av en viss anledning. På förpackningen stod det att tårtan skulle räcka till sex personer. Vi var fem stycken normala tårtätare, varpå mindre än hälften av tårtan gick åt.
Köper man en tårta för sex personer så förutsätter nog många att den ska gå åt, vilket dom då ser till att den gör också.

När jag var liten var påsarna man plockade godis i ca tio gånger tio cm. stora. Det var en lagom dos lördagsgodis för ett barn…då! Nu erbjuder man hinkar till barnen att fylla med godis. Skulle man fylla denna hink med motsvarande mängd som den lilla papperspåsen rymde så täcker det botten på hinken.
Av någon anledning har Coca-Cola flaskorna också vuxit till dubbla storleken på några få år.

Samtidigt har väl hälsovården aldrig varit så angelägna om att upplysa och varna för konsekvenserna av dåliga matvanor och kaloriintag som dom är i dag. Det finns väl ingen människa som missat informationen.
Jag slås av hur lika det beteendet är som hos mina trotsiga pöjkar. Så reagerar dom ofta, ju mer jag påminner och tjatar om vad dom borde göra desto mindre gör dom som jag säger. Dom vet mycket väl, men gör tvärtom.
Man kan ju också undra varför det ska smygas på oss ett beteende som kan vara svårt för många att motstå. Hade det stått, räcker till tolv personer på tårtan så hade det förmodligen accepterats, åtminstone för den som är beredd att följa det dom lärt sig.

Tack Jonathan

Här tränas det på matte och vissa tränar på att lära sig gå. Båda sakerna är viktiga.
I kväll har det varit mattestuga med världens bästa Jonathan som lärare. Han är guld värd med sin kunskap och sitt tålamod. Abraham har inte haft en tråkig stund på tre och en halv timma utan uppehåll med Jonathans hjälp. Det är svårt att fatta hur det är möjligt.

 

 

Orka lite extra

Jag hade finfint sällskap till Stockholm i går. Mina tjejer Eline och Elisia och kusinen Elias, det kunde inte bli annat än bra.
Gården vi var till låg på Värmdö, väldigt vackert. Där skulle jag fotografera för att porträttera en man.
Mitt gäng och jag blev härligt bemötta. Tanken var att mitt sällskap skulle ta en promenad på Värmdö medan jag fotograferade, men vi hamnade alla runt köksbordet över en kopp kaffe, trevligt!

Efter en fotosession brukar jag vara ganska trött och vill för det mesta bara åka någonstans och äta och sedan vända hemåt. Men det var inte alls vad mina medpassagerare förväntade sig. Så efter att ha lämnat av kusin Elias till sin studentlya så åkte vi till moderna museet. Jag gillar faktiskt Moderna skarpt och jag är så glad att dom fick mig att orka lite extra.

Stockholm är ju så magiskt vackert kvällstid.

 

Internetbutik

Hej och hå, nu är det snart jul!!!
För varje år som går känner jag mer och mer att handeln står mig upp i halsen.
Inte om man kan göra genomtänkta val. Men när en ettåring redan har ett leksaksberg som en del barn aldrig kan drömma om ens på en livstid, så inte går jag och köper mer leksaker, bara som exempel. (jag syftar inte på Sakarias!) Men så är det ju är hos många idag. Klassklyftan har blivit så brutal bland familjer.
Så finns dom som inte har möjlighet att leva upp till det som anses vara normal standard, som anstränger sig till det yttersta och tar till medel som dom inte ens har, för att få till det, så att det åtminstone ser ut att vara bra.

Det är tur att internethandel finns så man inte behöver se hysterin 😉

Jag har en liten plan framöver som visserligen är inom samma tema. Jag vill starta upp en internetbutik med konstnärsmaterial. En sida där jag säljer och ger råd och inspiration för den som vill vara kreativ och lära sig mer om tillvägagångssätt. Jag tror på skapande som terapi och god hälsa.

Spara minnen

-Jag sitter fast, hjälp mig! jag sitter fast!
-Nämen, sitter du fast?
-Hjälp, jag sitter fast….
-Men var sitter du fast?
-I golvet!!!
-Men då måste jag ju hjälpa dig att komma loss.
Det var Samuel när han var tre år och vi inte riktigt 
hade tid att kramas och han var för tung att bära på. Men vad gör man när han står där mitt på golvet och sitter fast?

Det är så roligt att ha texter och bilder från när barnen var små. Samuel speciellt var och är fortfarande otroligt klurig.

Jag hade småbesök i ateljen för fotografering i dag på förmiddagen och vi pratade om hur värdefullt det är att spara på minnen från barnen. Det finns nästan inget man uppskattar så mycket som detaljer som påminner om hur dom var som små och hur mycket av deras egenskaper som faktiskt fortfarande finns kvar.

Som denna bild av Abraham när han var sju, en typisk Abraham bild. Titeln är viktig!

”Ett tokigt lejon”

Jag har så mycket på gång just nu att jag inte kommer ihåg att uppdatera.
Många målningar som jag levererat men inte fotograferat, lite dumt eftersom det är bra att visa upp exempel på porträttsidan.

Pumpa

Det blev en pumpadag. Haloween har visst blivit en kreativt tradition för oss. Först dekorera med fantasifulla pumpor och snart utklädning. Vi fick med fler i familjen att skapa än vad vi haft förut, jätteroligt!  Att senare spöka ut sig är viktigt för Samuel och för några till, man tar gärna tillfällen som går att få klä ut sig.

Presentation:

Elisias, dödsstjärnan från Starwars.

Samuels och Jonathans Äckliga…!

Elines, Hitta Nemo

och min?

Samuels, Galen

 

Lägg ner mobilen!

Det är så härligt att ha två vuxna döttrar att umgås och diskutera med, Eline och Elisia.
I dag kom vi att prata om anknytning till sitt spädbarn. Elisia som själv är mamma till ett och Eline som har flera års erfarenhet av barn från ett tidigare förhållande.
Det finns mammor som har svårt att knyta an till sitt spädbarn, i många fall är det absolut inte frivilligt orsakat av mamman utan snarare en högst ofrivillig och smärtsam brist som kan vara svår att komma tillrätta med. Det är ju inte okänt heller att anknytningsproblem i värsta fall kan leda till psykisk ohälsa hos barnet i framtiden.

 

När en mamma lever närmare sin mobiltelefon än sitt barn, vad händer med barnet då? Skapas anknytningsproblem som annars inte skulle finnas.
Den där fullständigt omslutande mamman som skulle uppslukas av sitt spädbarns minsta lilla ansiktrörelse, den obeskrivliga närvaro man känner och tillhörighet man skapar bara av att sitta och lukta, titta och känna den lilla skapelse som är helt beroende av den vuxnas bekräftelse. Undrar vad som händer med spädbarnets psyke som ska ta form och grund dom första månaderna, när mamman har sin blick och sitt medvetande i en annan värld än den som det lilla barnet befinner sig i.
Har man umgåtts med någon som mest suttit med sin mobil så vet man att det är lika med inget umgänge alls, och då kan ändå vi förströ oss med andra tankar och vända vår uppmärksamhet mot något annat för att vi är självständiga individer.
Men vad händer med barnet som är så utelämnad och beroende av den vuxne för att det ska kunna bygga sin första tid på tillit uppmärksamhet, bekräftelse och absolut närvaro, ett så viktigt grundläggande behov för god psykisk utveckling.

Skapar vi en ny generation där psykisk ohälsa blir det normala?
Jag är rädd att när dom så basala bitarna hos ett spädbarn uteblir, kan det komma att få allvarliga konsekvenser.