I väntans tider, porträtt på barn

I bland får jag frågan, vad det är för mening att avporträttera ett barn. För mig är det självklart! Det är en tid som aldrig kommer tillbaka, ett minne som många vill ha kvar.
Det är en stor anledning för att välja en målning på sitt barn tycker jag.

Så mycket färg, så mycket liv.

 

Av samma anledning väljer man att porträttera en vuxen och äldre men mer som en summering av en människas liv och verkan. 

 

Vi går i väntans tider, hela familjen. Elisias och Jonathans bebis är beräknad till i dag. Jag står redo med kameran förstås, för alla dessa små är utomordentliga modeller. Och så måste jag börja träna på att kalla mig mormor.
Nästa inlägg hoppas jag på bebisfoton!

 Skolans regler för maskerad:
Inget som täcker ansiktet, inga masker och inga föremål.
Alternativ som finns kvar är väl morrhår då!
Samuel sminkade sig till smurf, fine!
När han kom hem berättade han att man faktiskt inte fick måla hela ansiktet.
Men vad finns kvar att göra? Det är inte lätt att anpassa sig när man inte ens får klä ut sig på skolans maskerad. Nästa gång får du nog klä ut dig till Samuel!
Nu är det helg och han får äntligen vara sig själv, killen som älskar hårdrock och gillar att sminka sig.
Så här skräckinjagande var han.

Inte i ateljén

Jag har inte kunnat måla något så här långt denna vecka. Det är visserligen trevligt att ha min åttaåriga skrutt hemma på höstlov, men jag trodde inte att det fortfarande skulle vara så otroligt svårt att smyga upp i ateljén. Fritids skulle nog en del inflika, men det är lite kluvet det där. Vanliga skoldagar tror jag att han mår bra av komma hem till lugnet efter skolans slut, och eftersom han har möjligheten så…
Mitt problem kan jag ofta lösa med att plocka ner lite pågående prylar, kanske inte olja men jag har ofta renare arbeten på gång samtidigt.

Själsligt spektra och pumparock

Det är tur att varje högtid har ett visst mått av kreativitet.
Så här på hösten och vintern är det så mycket innesittande, och passivitet skapar dödsångest för själen.
”Jag vill göra inte titta” sa Samuel som fyraåring en gång när jag bad honom titta på för att se och lära, Jag vill göra inte titta!
Det har blivit ett väl använt citat som säger mycket om en viss typ av person. Jag känner så väl igen mig i honom och han fångade hela sitt själsliga spektra i en enkel mening, så begriplig för alla.
Det går inte att säga till honom; sluta med det där, du får inte, du kan inte.
Jag känner igen det jag tror han känner just då, bakbunden med en viss själslig dödsångest.
Men med åren vänjer man sig likt ett lejon i fångenskap.
Jag vill kunna tämja Samuel-lejonunge men jag vill inte sätta honom i bur.

Tillsammans med sin otroligt fin glada och snälla kusin blev det kreativ pumparock i går.

Efter att ha kommit hem från affären och att vi börjat söka coola bilder på nätet insåg jag hur svårt det skulle vara för mig att hålla fingrarna borta från pojkarnas pumpor så jag åkte och köpte en egen.

I timmar stod han och karvade frenetiskt i denna pumpa.

 

Finaste kusin med sin pumpa.


 

 

Kör alltid fel!

Idag var tanken att jag skulle åka en sväng till Scandinavia photo i Bankeryd. Det borde ju inte vara några konstigheter, eller?
Scandinavia photo besöker jag ett par gånger om året och ändå lyckades jag köra fel tre gånger. Kan medge att mitt lokalsinne inte är att skryta med.
Denna butik är för en fotointresserad ett mycket inspirerande ställe som kan erbjuda allt från minsta lilla fotopryl till den allra värsta proffsutrustningen, fotoutställning, sympatisk personal och t.o.m. kaffe upplyste mig min mor.
Jag fick vad jag behövde där… tror jag! För tillfället i alla fall.

Kolla gärna in fotosidan.

Detta är dock en gammal godingkamera.

När det gäller fotografering och inte minst studiofotografering finns det inga gränser för vad det kan kosta. För mig är fotograferandet en nödvändighet i mitt arbete som porträttmålare så jag sliter ständigt mitt hår i förtvivlan.
Jag är absolut ingen tekniknörd men jag kan bild. Tekniken måste vara begriplig och fungera. Det gör sällan något av det!
På väg hem åkte jag förbi konstnärsbutiken Westers i Jönköping, eller rättare sagt, det blev en del snurr även dit innan jag kom rätt. Fattar inte, dom här butikerna jag besöker allra mest hittar jag ändå inte klockrent till. Min teori är att om man alltid har kört fel så kan man ju också bara hitta den vägen, alltså fel väg för jag vänder alltid på samma ställe dessutom.
Mitt ärende tog max en timme och hela resan 5 timmar 😬

Kvällens fotopyssel, man får inte glömma bort vikten i att leka och fantisera ibland.

 

Vilja att hjälpa

Ibland blir det tvärstopp i ateljén, ingeting fungerar och allt verkar kört.
Jag vet ju att det känns så mellan varven för att sedan släppa och gå åt rätt håll igen. Det är en ständig bergochdalbana. Jag vet att det kommer tidpunkter i ett målande som det bara känns fel men jag vet också att det alltid vänder. Det är något som gör att det måste vara så bara.

Just nu är det ett oljeporträtt jag håller på med där kompositionen inte ville hålla sig innanför ramarna. Jag bestämde mig för att byta miljö och bar med mig målningen till fikarummet där de övriga i familjen satt och jag började förklara mitt problem i brist på annat samtalsämne och hade absolut inte för avsikt att bli hjälpt med mitt problem. Men min dotters pojkvän började engagera sig och tillslut hade vi löst det. Ibland är det till stor hjälp att någon bara har viljan att hjälpa.

 

 

 

Var går gränsen

Är jag en väldigt dålig förälder om jag inte köper en hund till mitt barn?
Samuel hävdar det bestämt, att jag är världen sämsta mamma om jag inte gör det. Orättvist är det också, för under både Eline Elisa och Abrahams uppväxt hade vi minsann hund, ska han då aldrig få en?
Det är nästan så jag viker mig för hans tårar och vädjan, jag glömmer ibland bort att vi faktiskt valt bort tanken på hund.

Vår lilla Sacke.

Till något helt annat. Vad sägs om en målning för 800 miljoner kr.? Det är vad Leonardo da Vincis ”Manliga Mona-Lisa” Jesus målning beräknas gå för.
Är det den förlorade sonen effekten eller för att det är en målning av Leonardo da Vinci? båda faktorerna förstås, men det är en ofattbar summa. Ibland undrar jag om det är priset som kommer prägla en målning eller om priset är relevant för målningen. Visst är det utan någon tvekan ett fantastiskt historiskt värde, men var går gränsen för en summa?

Så vackra och oåtkomliga och pappa odlingsexperten

I dag när jag skulle sätta handen mot pappret för att rita lite, behövde jag inte röra den, jag skakade så mycket att tecknandet skötte sig självt. Varför så skakis  undrade jag förstås, så kom jag på gårdagens arbetsmoment. 

I går klättrade jag nämligen på ett halt tak och hängde i rankans lianer för att skörda årets vindruvor. Jag kände när jag hängde där att; ramlar jag nu och bryter nacken mot stenbumlingarna under, så gör jag det för en ynka men vacker druvklase jag knappt når! Så dum men oj vad svårt att låta den hänga där så vacker och svåråtkomlig.

Min numera avlidna pappa ramlade en gång ner från ett liknande tak, slog i ryggen och försköt några ryggkotor vilket kunde ha kostat honom livet den gången. Något år senare avled han i cancer, vem vet vad som hade varit skonsammast.
Vi är och var båda lite dumdristiga och visst blir livet lite mer spännande så 😉

Min pappa var odlingsexpert, särskilt vad det gällde tomater. Världens bästa och mesta tomater. Han fick dock oss alla att tro att paprika var så mycket svårare att odla att det var näst intill omöjligt. Vilket jag ett par år senare och klokare avslöjade att det absolut inte var. Det råkade bara vara så att han inte alls tyckte om paprika och kunde lura oss alla då okunniga 😉

Här har någon? smygfotat honom mitt i en predikan, det var så man ofta såg honom.

Åter till årets skörd, nu blir det många flaskor vindruvssaft.Jag dricker aldrig annars saft men den här är ju en plikt för mig att dricka.
Dom är ju så vackra också!