Jag vill adoptera

Jag har ett barn, hon fyller snart 18 år! Ja hon är fortfarande i många avseenden ett barn, hon säger det själv. Ändå är hon en ganska mogen snart 18-åring. Hon satt med sin gitarr och trubadurade lite på Ljungs handelsträdgård under dagen då det var höstmarknad och Victoria Skoglund var inbjuden att signera sin bok. Fint och stämningsfullt, med nästan lite julkänsla.

Mobilbilder…!image

Samtidigt i en annan del av stan var vi samlade för att demonstrera mot utvisningar av ungdomar, dom som fyllt…18 år och nu betraktas som vuxna!
Har man några barn så vet man att dom inte blir vuxna över en natt….eller?
Jag vill citera vad någon i samlingen sa: Är dessa ungdomar som kattungen man skaffar på sommaren, för att när hösten kommer överge i dikeskanten? (Inte ordagrant citerat) En slående liknelse.
Exempel på killar som flytt för sina liv och förlorat sina familjer på vägen, eller familjen som inte finns kvar i t.e.x. Afghanistan men ändå riskerar bli tillbakavisade dit, den listan över ungdomar kan göras lång. Dom kan alltså få vända tillbaka till ett land som dom kanske aldrig ens bott i, ett som föräldrarna tidigare flytt ifrån.
Dom togs emot och välkomnades med värme i Sverige och har fått bo här ett tag för att etablera sig och lära sig svenska, men nu ska dom ut för dom har blivit vuxna – dom har nått sin 18-års dag!

image

 

Till och med en liten Samuel kan förstå det vansinniga: – Tänk om xxxx inte får stanna, då kommer jag att längta jättemycket efter honom och så berättade han för mig vad som skulle kunna hända hans fina vän som han älskar så mycket om han återvänder till det land han flydde ifrån.
Det kommer påtagligt inpå oss.
Vi har kommit i personlig kontakt med afghaner som etablerat sig och får stanna men också även där ovissheten är stor. Denna bekantskap berikar livet, defenetivt!
Det är enastående medmänniskor på många sätt.
Så här kan man bara inte behandla någon endaste människa, helt orimligt.
Jag är faktiskt fullständigt bestämd på att -om det är möjligt- adoptera en 18 åring som riskerar utvisas, för att få den kvar hos oss.

image image

Ung och orädd

När orken tryter är det bra att ha en historia att ladda upp med.
För mig är det en liten solskenshistoria.

Vår äldsta dotter fick en impuls och svängde in på en gård, detta hände för några år sedan.
Hon kliver något motvilligt in genom dörren och möts av en katastrof!
Det var sen kväll/natt och dit hon kommer hade en ungdomsfest urartat, sånt händer ju tyvärr ibland.
Hon möts av onyktra skrikande ungdomar som börjar dra i henne.
Dom leder in henne i huset, och där på golvet ligger en flicka tillsynes livlös och ingen i sällskapet är kapabel att göra något.
Med fradga runt munnen och nästan ingen puls inser Eline omedelbart hur kritisk situationen är och lyfter upp flickan till halvliggande i sitt knä.
Dom känner inte varandra men hon går igenom hennes väska och hittar olika mediciner och en dosett. Inser snabbt att denne missat ett antal viktiga tabletter under dagen.
I tur och ordning trycker hon ner pillren i halsen, ber någon att hämta vatten att skölja ner med och får.. Coca-Cola! Bättre än inget.
Insatsen lyckas och hon sitter kvar tills flickan återfår andningen och kvicknar till.
Då tackar hon för sig och åker därifrån, för hon har gjort sitt!
Denna historia berättade hon i förbigående för oss dagen därpå, (säkert lite orolig för hur vi skulle reagera) men vi blev stumma förstås och undrade hur hon kunde veta hur hon skulle agera, och i en sån stressad situation dessutom!
Till saken hör att hon inte alls planerat att besöka stället som var beläget utanför stan. Men hon hade vägarna förbi och av någon anledning kände hon instinktivt att det var dit hon skulle.
Hon studerade då och hade som av en tillfällighet dagarna innan haft lektion i medicin och fått lära sig hur man agerar i en liknande situation.
Hon är ofta impulsiv och mycket orädd vilket har bidragit till många speciella händelser.
Livet är märkligt ibland och så fantastiskt med dessa unga starka!

utsikt

Lucia med kreativa barn och vuxna

När jag förr varit på luciatåg, minst ett varje år, har jag i ärlighetens namn kännt det mer som en traditionell plikt. Söta ofta spexiga (ibland ganska konstigt utklädda) barn i alla möjliga utföranden. Men i dag har jag upplevt något som jag sent ska glömma, faktiskt så kom jag att tänka, om inte TV borde ha varit där.
En luciakör med perfekt sång och klockren ton. Sedan pojkarna, alla från åk.nio som kom in med kostym slips eller fluga och tomtebloss.
Så andäktigt att hela Tranås kyrka, fylld till bredden av skolelever satt som förtrollade under hela föreställningen, tom. lilla Samuel! Denna uppvisning var inte för allmänheten, men som tur är tar jag sällan hänsyn till det.

Lite då och då hör jag folk som undrar om inte barn till konstnärer, musiker och liknande lite speciella yrken som är djupt förankrade i personliga intressen, om inte de barnen ofta blir åsidosatta och bortglömda. Men jag är övertygad om att det snarare är tvärtom. Är man starkt driven själv så gläds man oerhört av att ens barn också visar sina intressen. Jag vill aldrig missa ett uppträdande som jag vet att dom brinner för. Kan man dessutom ofta styra sin arbetstid som jag kan, så gör jag allt för att ta mig in på deras föreställningar oavsett om det är för allmänheten eller ej. Jag vet samtidigt vilken betydelse det har för barnen.
Jag måste ju också rikta min beundran till barnens musiklärare som lägger ner sånt arbete på detta och lyckas föra över sin inspiration och skaparglöd till dessa undomar och därmed få dom till att uppträda så otroligt profesionellt.
Att få vara med, dela och inspirera, är att visa barnen respekt och vilken betydelsefull plats dom har. Det fyller våra själar, det fyller deras själar och får oss alla att må lite bättre.

i brist på fina luciabilder… 😉samuel

eli

ab el sabarnenaj

Skolavslutning

Likt så många andra familjer, är det en stressad och kostsam tid just nu med barn som slutar skolan och många traditioner som ska levas upp till, för om man inte hittar den  finaste klänningen, plockar den där buketten till var och en, ger dom det där spännande kuvertet eller gåvan och tar det där speciella fikat och… listan kan bli lång.
Är det något vi måste kompensera för, eller handlar det egentligen om att överträffa varandra.
Vi började också dagen smått hysteriskt, men efter att ha sett barnens eget framträdande i Tranås kyrka så blev allt annat en ganska obetydlig parentes och resten av dagen blev avslappnad med grillgäster och bara glädje.
Detta är ungdomarnas tid, det är dom som ska visa vad dom går för och vad dom gjort, det är nog det viktigaste. Vi ska bara finnas med, stötta och uppmuntra, glädjas eller trösta. Vill vi sätta en liten extra guldkant på dagen så gör vi det, men det viktigaste vi kan göra är nog att finnas där och bekräfta dom.

DSC_0090

Är Du okramad

Här sitter vi nu igen, Elisia och jag !

elisia sjDet lilla problemet med att ha arbetet hemma med flexibel arbetstid är att barnen vänjer sig vid att jag alltid finns tillhands.
Jag vet konstnärer som vägrar låta sig störas under pågående arbete, men jag har väldigt svårt att ha såna principer och vara så sträng.
Så nu sitter vi alltså här på vårdcentralen med ett skadat ben, vilket denna stora tjej borde klara själv då inget allvarligare har hänt och som den stamkund hon dessutom är 😉 Men har man nu tillgång till sin mamma så ska man väl utnyttja det.

barn”Är Du okramad”. Ett underbart uttryck.
Att vara dygnetrunt tillgänglig är en föräldraruppgift. Det är inte alltid möjligt förstås, men det är då min skyldighet att komma med någon alternativ lösning.
Är Du okramad, är Du oäten barn. Vi borde mynta det begreppet.
Jag som förälder ska alltid försöka ligga steget före och förstå mina barns behov och har man lite extra omsorg över kan man dela med sig av den, det finns så många barn och ungdomar runtomkring oss som är ”okramade och oäten”.

Tankar om tonåringen

Det kan vara svårt att förhålla sig till att MTV tillsammans med många andra ungdomsmedier som flödar, är så delaktiga i vår uppfostran.
Vi var på en föreläsning av en psykolog som med lång erfarenhet visste hur man arbetat med ungdomar i alla år.
Men vi har stött på problem som tillkommit på senare år och som vi inte har en aning om hur vi ska bemöta, en konkurerande förebild. Om vi bara uppgivet suckar och lämnar vårt barn med detta intensiva media flöde så blir vi snart besegrade och ungen kan ohejdat sluka, och med all dess nyfikenhet skapa sig en falsk och fullständigt missriktad verklighet.
Vad göra då?
Ta del av lite, tyck, tänk och reflektera tillsammans på det som känns rätt och det som känns helt fel utan att spela tonåring själv. Förhoppningsvis har en förälder en mer utvecklad vishet som den kan dela med sig av, men även om vi ofta är korkade så tar de ändå in vår åsikt i sitt obearbetade register. Är man ärlig och uppriktig så får man, utan att heller mästra, oftast visad respekt. Denna konkurrens till uppfostrare blir vi nog inte av med så enkelt, den tillhör tiden och är det några som hänger med i tiden så är det väl våra tonåringar. Det är nog bäst att vi hänger med lite också om vi vill ta del och kunna påverka våra barns liv.

Sköra ungdomar

Den snabba kommunikation som våra ungdomar och barn har via facebook, sms kik och, ja jag kan inte dem alla. Det skapar inte bara stress, och för övriga familjen en ganska introvert ung person. Dom skickar iväg små korta mindre genomtänkta meddelanden på ett fåtal sekunder, och har dom otur så tar det en helt oanad skruv och inom loppet av någon minut är en stor krets av ungdomar involverad och där sitter den överrumplade ungen med alla komentarer och glåpord i knät, och så är kriget ett faktum.
Det är svårt att som förälder  hjälpa till att reda ut konflikten eftersom det oftast är en tyst kommunikation och med många inblandade. Dom är unga och hanterar inte sina känslor. Dom uttrycker sig snabbt och lätt genom tysta meddelanden som ofta är slarvigt skrivna och framförallt väldigt ogenomtänkta. Våra barn är dessutom överinformerade och alldeles för unga och oerfarna för att ta in och hantera alla tuffa intryck. Jag känner till ungdomar som redan i tjugoårs ålder, utan yrkesrelaterad stress blivit sjukskrivna för utbrändhet.

blogg kasta

 

Vi måste vara aktiva hela tiden och faktiskt snoka lite i våra barns liv. Det är nog så svårt att få insyn i vad dom gör och det är mycket vi aldrig får veta och som vi visserligen inte heller behöver veta, men får vi en känsla av att något inte står rätt till i deras hemliga värld måste vi agera, helst lika snabbt som dom med sina medier. (inte helt enkelt då vi själva bör vara genomtänkta i vårat agerande)

Vi vill skydda våra barn och tillåter därmed inte umgängen där vi ser att det drar i fel riktning.
Jag har jobbat och varit tillsammans med barn och ungdomar ända sedan jag själv var en sådan. Unga är ofta ett viktigt symboliskt inslag i mina egna målningar. Så det är svårt att se på när unga drar åt fel håll och mitt hjärta gråter över den hjälplöshet jag känner inför dem. Samtidigt kan vi inte låta våra egna barn vara den trogna och fasta, hjälpande kompisen när en ung kommit på glid, den risken kan vi inte ta. Tyvärr måste ett sådant umgänge brytas och en vuxen ansvarig ta över.
Ett barn kan inte användas som livboj för ett annat, när dom fortfarande bara är en simring.

GOTT NYTT ÅR

OLYMPUS DIGITAL CAMERA