När jag förr varit på luciatåg, minst ett varje år, har jag i ärlighetens namn kännt det mer som en traditionell plikt. Söta ofta spexiga (ibland ganska konstigt utklädda) barn i alla möjliga utföranden. Men i dag har jag upplevt något som jag sent ska glömma, faktiskt så kom jag att tänka, om inte TV borde ha varit där.
En luciakör med perfekt sång och klockren ton. Sedan pojkarna, alla från åk.nio som kom in med kostym slips eller fluga och tomtebloss.
Så andäktigt att hela Tranås kyrka, fylld till bredden av skolelever satt som förtrollade under hela föreställningen, tom. lilla Samuel! Denna uppvisning var inte för allmänheten, men som tur är tar jag sällan hänsyn till det.
Lite då och då hör jag folk som undrar om inte barn till konstnärer, musiker och liknande lite speciella yrken som är djupt förankrade i personliga intressen, om inte de barnen ofta blir åsidosatta och bortglömda. Men jag är övertygad om att det snarare är tvärtom. Är man starkt driven själv så gläds man oerhört av att ens barn också visar sina intressen. Jag vill aldrig missa ett uppträdande som jag vet att dom brinner för. Kan man dessutom ofta styra sin arbetstid som jag kan, så gör jag allt för att ta mig in på deras föreställningar oavsett om det är för allmänheten eller ej. Jag vet samtidigt vilken betydelse det har för barnen.
Jag måste ju också rikta min beundran till barnens musiklärare som lägger ner sånt arbete på detta och lyckas föra över sin inspiration och skaparglöd till dessa undomar och därmed få dom till att uppträda så otroligt profesionellt.
Att få vara med, dela och inspirera, är att visa barnen respekt och vilken betydelsefull plats dom har. Det fyller våra själar, det fyller deras själar och får oss alla att må lite bättre.
i brist på fina luciabilder… 😉