Blir du lönsam lille vän

I skolan här har barnen just haft kängrumatte.
Elisia berättade för mig hur hon upplevde hennes första kängrumatte.
Hon var liten och med ganska normalhöga krav på sig själv men en duktig och stark flicka. Men denna uppgift hade hon svårt att förstå och av den press hon kände fick hon panik och började gråta, hennes lärare tog henne i famnen och kramade tröstande.
Det kan inte ha varit lätt för en lärare som jag vet alltid såg till barnens välmående i första hand, att ständigt tvingas utsätta dom för något som gick hennes egna teorier emot. Denna lärare gjorde underverk med barnen med sin kravlösa inkännande attityd, hon läste av var och ens behov och fick deras självförtroende att utvecklas, som dessutom fick till följd att barnen kunde ta till sig den kunskap som målen krävde.

Tyvärr har skolvärlden (jag säger inte lärarna) en attityd och ett budskap till våra barn om att du måste leverera, gör oss inte besviken!
Jag har haft fyra skolbarn och vet hur det är att ha barn som lyckas och hur ett barn påverkas av att misslyckas.
Jag minns hur tårarna välde upp ur ögonen när han för första gången fick höra att; det här var ju inte så bra!
Chocken hos en liten som tidigare inte visste annat än vilket fint och älskvärt barn och vän han var, som absolut inte var beredd på att få höra att han inte riktigt dög. För oss var det en bagatell, ett vanligt utvecklingssamtal, men för honom var det förödande för han var ett litet barn som trodde att han dög som han var. Där naggades nog hans självförtroende för första gången och jag glömmer aldrig hans tårfyllda blick.

Jag har alltid sett det som viktigt att uppmuntra mina barn till att bli riktigt bra på något.
Men varför? Måste alla verkligen prestera något extra för att…. Ja, vadå?
Accepteras!
Leverera?
Duga för andra och sig själv?
Finnas till?
Är det inte bra nog att bara få vara en god människa?
Vi strävar ständigt efter extra allt. Skolan jagar, siktar och träffar. Vi följer lydigt efter i jakten utan att egentligen reflektera.
Effektivt slår vi undan fötterna på de barn som inte lyckas och hyllar eliten, dom som lyckas. Budskapet till barnen för att hårdra, är att tävla, jämföra visa upp och leverera.

Skulle vi kunna låta barnen få uppträda, synas och bli hörda utan att alltid bli bedömda?
Men då räknas det bara som lek och där har vuxna inte någon funktion.

Inget vidare sätt om man vill bygga upp ett självförtroende.

 ”Blir du lönsam, lille vän” av Peter Tillberg.
Den stora målningen med ett rakt budskap.

Allas trygghet

Vid matbordet kom våra tonårsbarn in på ett ämne som inte var förvånande utan snarare väntat nämligen om alla nyanlända som i en hast börjat droppa in på deras skolor. Det var inte helt posetiva invändningar de kom med dess värre. Vi tog en lång diskussion och var så småningom överens om att det som blir förändrat i deras vardag måste accepteras vare sig det känns helt korrekt för dom eller ej.
Man får inte vara naiv och tro att dom bara ska finna sig i situationen.
Lite underligt är att barnen i skolan inte får mer information om rådande situation med alla som är på flykt för att söka skydd.
Barnen får nu uppleva en förändring och en ökning av elever på sina skolor. Hur ska de acceptera och villigt dela med sig av plats och utrymme om dom inte förstår det väsentliga och vad som försiggår. Kanske tycker vi själva att det är svårt att förstå och svårt att veta om det vi hör alltid stämmer, det kan vi kanske inte göra och självklart inte hur det kommer att sluta, men vi måste nog vara ärliga och det är helt möjligt att diskutera med de unga och låta dom ställa alla sorters frågor och få dom att förstå hur svårt det också kan vara att svara, vi lever alla i en förändring.
Men barnen som befinner sig i verkligheten och omger sig med alla nya varje dag måste få förklarat vad som händer för att kunna ha förståelse och för att en integrering sedan ska fungera bra, tror jag! vi kan inte skydda dom ifrån det.

Jag har redan sagt detta i ett tidigare inlägg men ville göra det igen eftersom det känns så viktigt.

Har inga lämpliga relaterade foton, men dessa spädisbilder får uttrycka … alla människors lika värde och att alla barn har rätt till en trygg uppväxt.

ljus

 

clown

Vi besöker skolan!!!

Jag och Samuel hälsade på i Elisias och Abrahams skola i dag lördag. De hade öppet hus för föräldrarna.
Samuel har aldrig varit med på en riktig lektion förut men när jag förberedde honom på hur han skulle uppföra sig hejdade han mig för han visste precis.
Man får inte krypa omkring på golvet för då får man hundskit på sig, och så hade han en lång utläggning om hur man får bort hundskit. Skolmoget!!!
Till hösten är det hans tur att börja förskoleklass 🙂 🙂 Det blir säkert bra.
Som nyförlöst med kejsarsnitt efter ett par bökiga vändningsförsök, tittade förlossningsläkaren in där vi låg och sa helt kort, den där får ni tukta! sen gick hon. Men det är verkligen inte så lätt vill jag hälsa henne.
Hans stora nöje är att måla sig själv till olika roller, så jag undrar om han inte kan få börja på teaterskola direkt och slippa grundskolan det vore nog bäst för alla 😉
Det blir ofta fokus kring denne lille man då han tar en så dominant plats i familjen, men han är också (som tur är) så härlig i sitt positiva och livliga temperament.
Vem vet han kanske faktiskt blir skådespelare och då får man nog se upp så man inte har ”tuktat” in honom i en fåra där han inte får utveckla sin talang.
Det gäller alla barn och personligheter, att vara mycket lyhörd och försiktig så man inte trycker undan något viktigt som finns och ska utvecklas inom dom, bara för att man själv vill att de ska passa in i den miljön dom råkat hamna i.

monster

Varning för känsliga tittare.

blodmannen

 

 

 

”Egentid”

Det pratas ibland om vår vuxna ”egentid” som något som värderas högt.
Men ibland känner jag in barnens situation och undrar då vilka som kan behöva egentid.
Kom på mig själv när jag var på, så fort de kom hem från skolan. Skynda dig, du ska till musikskolan, du hinner inte äta. När jag hämtar honom därifrån förbereder jag honom på att han måste sätta sig med läxor på en gång, – du vet att du har flera stycken.
När kvällen kommer och han äntligen är klar är jag nära att säga, du skulle städa ditt rum också har vi ju sagt, men jag satte orden i halsen och där fick dom stanna.
Så här blir det ofta och säkert känner många igen det.

Just precis i detta nu upptäcker jag att det i en låda under den dator som jag sitter vid har någon liten haft ett sopinkasst för mat, bl.a.. broccoli som denne inte velat ha. Vad jag har letat efter orsaken till vad som har luktat i detta rum och nu äntligen hittat det. Vad glad jag blir (eller inte) trots att jag nästan inte kan vara kvar i rummet pga.  stanken. Nog om det!

Tror jag vet vem!!!

fika

 

Något som vi däremot tycker är riktigt roligt är att Elisia har ett litet arbete som hon valt att utföra varje söndag, vilodag till trots. Hon städar trapporna i sin moster och morbrors fastigheter. Jag passar då på att ta en paus från mitt, och följer frivilligt med som sällskap och lite hjälp åt henne. Att ensam få umgås en stund med min kloka och goa tjej  är en stor förmån. Hon är femton, snart vuxen och rätt vad det är finns hon inte hemma längre.
Nu dessvärre är hon sjuk i dag, så Abraham får hoppa in som vikarie för henne. Han har visserligen stukat sin fot, så jag valde den jag tyckte såg friskast ut att göra arbetet 😉

spela