Lucia

Det här med traditioner, är dom till för att brytas eller är dom viktigt att behålla?
Om det inte vore för att mina barn (förutom Samuel) skulle protestera och trötta tvinga sig upp ur sina sköna sängar bara för min skull och för att Tobbe skulle se frågande på mig och tro att jag blivit smått galen, så skulle jag gärna väcka alla med fin luciasång från tv ( inte min egen) med uppdukat luciafika, pepparkakor lussekatter och mängder av ljus så som mina föräldrar alltid gjort. Men som sagt det är ganska otänkbart i denna familj så det får vara och lucia går obemärkt förbi i år också. Men själv sitter jag i alla fall med tre ljus och njuter av Adolf Fredriks sångelevers vackra luciatåg på tv 4.
Är det något jag aldrig skulle bortprioritera för en viktig beställning med snar deadline och som absolut måste bli klar i tid, så är det små traditioner tillsammans med mina barn.
En del traditioner försvinner men nya kommer till, det är väl så det fungerar.
Traditioner måste passa in för att dom ska kunna hållas.

Detta är en!baka lucia elisiapepparkakorPepparkakshus har dom tjatat om varje år.
Nu blev den till. Liten men naggande god! Elisia ”gillar” mina gamla uttryck och klyschor, hon är lite vintage den tjejen, och jag då? Bara gammal?hus
Paparazzifotografen!!pepparkakshus

 

Lucia med kreativa barn och vuxna

När jag förr varit på luciatåg, minst ett varje år, har jag i ärlighetens namn kännt det mer som en traditionell plikt. Söta ofta spexiga (ibland ganska konstigt utklädda) barn i alla möjliga utföranden. Men i dag har jag upplevt något som jag sent ska glömma, faktiskt så kom jag att tänka, om inte TV borde ha varit där.
En luciakör med perfekt sång och klockren ton. Sedan pojkarna, alla från åk.nio som kom in med kostym slips eller fluga och tomtebloss.
Så andäktigt att hela Tranås kyrka, fylld till bredden av skolelever satt som förtrollade under hela föreställningen, tom. lilla Samuel! Denna uppvisning var inte för allmänheten, men som tur är tar jag sällan hänsyn till det.

Lite då och då hör jag folk som undrar om inte barn till konstnärer, musiker och liknande lite speciella yrken som är djupt förankrade i personliga intressen, om inte de barnen ofta blir åsidosatta och bortglömda. Men jag är övertygad om att det snarare är tvärtom. Är man starkt driven själv så gläds man oerhört av att ens barn också visar sina intressen. Jag vill aldrig missa ett uppträdande som jag vet att dom brinner för. Kan man dessutom ofta styra sin arbetstid som jag kan, så gör jag allt för att ta mig in på deras föreställningar oavsett om det är för allmänheten eller ej. Jag vet samtidigt vilken betydelse det har för barnen.
Jag måste ju också rikta min beundran till barnens musiklärare som lägger ner sånt arbete på detta och lyckas föra över sin inspiration och skaparglöd till dessa undomar och därmed få dom till att uppträda så otroligt profesionellt.
Att få vara med, dela och inspirera, är att visa barnen respekt och vilken betydelsefull plats dom har. Det fyller våra själar, det fyller deras själar och får oss alla att må lite bättre.

i brist på fina luciabilder… 😉samuel

eli

ab el sabarnenaj