Skolans kämpar, modell eller fotografi

Mina barn behöver i alla fall inte oroa sig för skolstarten, för det gör jag så väldigt bra åt dom!
Jag trodde i min enfald att man la bekymren bakom sig den dag man som elev lämnade skolans värld, men jag hade fel. Nu flödar informationen från media om förändringar i stort och smått gällande skolan. Det är mycket och antalet elever per skola ökar visst enormt. I Göteborg ska det tydligen byggas 30 nya grundskolor inom två år!
Samuel klagar inte och min viktigaste uppgift är att inte överföra min oro på honom eller dom andra. Är det någon yrkesgrupp som jag skulle vilja kunna överföra superkrafter till så är det lärarna, men eftersom jag inga har så kan jag bara ge dom min beundran för att dom kämpar för mina och alla andras barn.

Jag hade min lilla fotogäst här igår, det blev lite skolprat då också eftersom familjen kom från Stockholm där trycket på skolorna är på bristningsgränsen.
Vi konstaterade att deras pojke och Samuel var lika gamla på dagen faktiskt, samma kille målade jag för tre år sedan och nu var det lillebrors tur att bli fotograferad och avporträtterad.
Jag hade, som jag nämnde i förra inlägget, laddat upp för att vara rolig och det brukar gå hem hos barn. Men vad hade jag för det, hur mycket jag än apade mig så tyckte han att jag var ganska trist! Hans egen humor däremot var överlägset bättre.
Efter gediget arbete fick vi fram den bild som kommer spegla honom.

Det är viktigare på en målning än på ett fotografi att fånga karaktären av en person. Ett bra porträttfoto kan vara intetsägande som målning, precis som en störande detalj på ett foto kan vara ett bidrag till en målning. Det är därför som en del porträttmålare anser att levande modell är nödvändigt. Men är man medveten och jobbar lite extra på att hitta dom typiska uttrycken i karaktären så är fotografiet ypperligt som underlag. Av den anledningen är det också en fördel om jag som ska måla porträttet också får fotografera personen.

 Vi grattade kusin Elias i dag, och utan att veta om min nya beställning kom han in på bild som han fastnat för, där Samuel leker tittut med ett barnporträtt, och det råkar vara den pojken jag målade för tre år sedan.

Porträtt är historia

Det ringde en försäljare till mig, eller han utgav sig för att vara intresserad av porträtt vilket fick mig att inte lägga på luren… mycket smart förstås!
Efter flera om och men fick jag veta att han ringde från en tidning som han ville att jag skulle annonsera i.
Då jag förstod att det var en dagsslända som man slänger ifrån sig efter en stund och aldrig mer tittar i så avslog jag hans erbjudande vänligt men bestämt. Då mannen vägrade ge sig och jag med så bad jag om en kompromiss. Han fick maila mig så lovade jag att fundera och svara inom kort, något som han såg som ett exklusivt undantag…..!!! Därmed blev jag av med ”vägra ge sig”.
Strax därpå fick jag veta att inrednings, konst och antikvitetsmagasin som Gods och gårdar, Gård och torp alltså magasin som skulle vara betydligt mer lämpligt att annonsera oljeporträtt i och under en längre tid dessutom, hade samma pris på annons som det ”vägra ge sig” så förmånligt erbjöd mig!
Jag köper då och då dessa fina magasin ” äkta papperstidningar”, där visas alltid gamla porträtt i olja och vackra inspirerande miljöer.
För närvarande målar jag ett porträtt som ska till ett slott.
Det är väldigt roligt att få tillföra ännu en målning till en så exklusiv miljö som redan består av många antika porträtt. Ett historiskt uppdrag (som oljeporträtt alltid är förstås oavsett miljö.)
Naturligtvis behöver man inte bo i en herrgård eller ett slott för att bli avporträtterad men miljön är klassisk för porträtt och så inspirerande.magasin

 

 

En del av historien

Jag är porträttmålare i syfte att vara en del av det historiska bevarandet.
Någon sa för länge sedan, varje människa är värd att gå till historien. Jag delar den uppfattningen och vill vara med i det arbetet.
Oljeporträtt är bland det mest personligt historiska man kan härleda till.
När du blir avporträtterad blir du en del av historien och framtiden.

Från porträttgalleriet

test

 

 

Från en porträttmålare

När jag målar ett porträtt vill jag kunna blåsa liv i det. En porträttmålning kan plötsligt kännas som ett sällskap i rummet, är det en större målning kan det t.o.m bli huvudföremålet för rummet. Det gäller att man tänker igenom var man hänger ett porträtt, placeringen är viktig. porträtt Jag lånade ett större porträtt en gång för att fota den. Ägaren sa när jag kom tillbaka med den att det kändes ensamt utan målningen, inte bara att det var tomt på väggen. Porträttet hade blivit ett sällskap, den mänskliga närvaron och blickarna hos de avporträtterade kan bli nästan fysiskt närvarande. Om blicken på den avporträtterade är riktad rakt in i linsen kan det dessutom kännas som att den följer efter dig när du rör dig i rummet. Jag är nu färdig med syskonporträttet, det ska bara ramas in. Får se om jag kan visa det här. Jag längtar efter att få måla mina egna barn på den stora duken som väntar i ateljén och de stora nyinköpta oljetuberna  (jag har en förkärlek till det stora) Jag hade tänkt en levande färgsprakande målning, och jag skulle vilja visa förloppet här med mycket bilder och beskrivning om måleriets gång i detalj för den som är nyfiken och kanske vill lära sig lite om upplägget. Det svåraste med projektet, förutom tiden, är att fota alla tillsammans, av mig deras egen mamma. Dom är de svåraste av modeller, jag har gjort flera försök. Dom är lite för spralliga tillsammans och larvar sig bara för fotografen.