Arbete på gång och fascinerande umgänge

I ateljén finns nu många ansikten som följer mig, dom flesta saknar dock fortfarande ögon, men på något sätt känns det som om dom är närvarande ändå.

Jag och Eline gjorde en iakttagelse i dag på Ica, ett fascinerande sätt att skapa umgänge. Det var en expedit som började prata om semester med en kund och fortsatte sedan samtalet med nästa kund d.v.s. mig och när hon var klar med mig kom nästa kund som hon oförändrat fortsatte diskussionen med. Förmodligen höll hon på tills hon ansåg att hon kommit till punkt och sagt det hon ville. Alla som kom efter i kön hörde ju vad som sagts och kunde utan vidare fortsätta samtalet i 30 sek -1 min tills det var dags att expediera nästa kund. Var och en fick sin lilla del i diskussionen. Samtalstiden berodde på hur många varor expediten hade att hantera. Hon fick verkligen en stor blandning av samtalspartner. Ett intressant socialt fenomen tyckte vi.

Dom har fått mer ansikte sedan bilden togs.

Målarmedier eller inte och Elisias nya..

Väntar otåligt på nya glasögon som ska vara anpassade efter min ateljés storlek. Skärplängden är på tre meter. Längre än så kommer jag alltså inte se, men det får väl räcka! Färgen torkar snabbare än vad jag hinner måla nu i värmen. Det är nog den svåraste utmaningen. Det finns målarmedier för det, men förlängningen av torrtiden är minimal. Det finns så många hjälpmedel att välja på men ofta krånglar det bara till processen mer än vad det gör nytta, då det ofta blir på bekostnad av något annat. 

Jag var hos en erkänd porträttmålare en gång. När jag efter lite granskning av en målning konstaterade att han inte alls målade efter klassisk traditionell målarteknik som han gick ut med och pratade så varmt om, frågade jag varför han sprayat bakgrunden på oljeporträttet? Han svarade generat att han tyckte det var för jobbigt att måla bakgrund med pensel! Var och en bestämmer naturligtvis vilket tillvägagångssätt man använder. Men då kanske man inte ska göra sig känd som en konstnär i gammal klassisk målarkonst! Det är klart att det krävs ganska mycket tålamod att måla porträtt.

Men har man tappat så mycket intresse över det man gör ska man nog sluta.

Lite svårt att säga något om kommande bilder mer än att; jag tror Elisia är rätt så nöjd över sina prylar som kom i fredags.

Gränslöst skapande

De flesta målare börjar som tecknare. Det kan vara en förutsättning för att bli tekniskt kunnig i måleriet. Men många gånger stannar det där och blir ingen ytterligare utveckling. Jag får ibland enkla beställningar i blyerts, enkla säger jag… det är inte sant! Det ser enkelt och rent ut, men det kan ta lika lång tid som en oljemålning att göra. Men det är avkopplande att teckna om man har behov av att stressa ner.

Rita och måla är i det närmaste något basalt hos ett barn. När barnet blir medvetet och okunniga vuxna börjar tycka, lägga sig i och frammana en föreställning om vad som är fint och fult, upphör oftast processen i den kreativa utvecklingen. Jag har erfarit flera skrämmande exempel på det.

Min unga lilla kille är en flitig tecknare. Men för att han inte ska stanna där och för att stärka hans förmåga och lust, plockar jag ibland fram en duk och ber honom fortsätta med pensel. Hans självkritiska omdöme på detta område är fortfarande gränslöst och jag vill uppmuntra honom att bestämma fritt över sitt skapande. Den tekniska grunden har han, men resten är villkorslöst kreativt.

För en konstnärssjäl är det ett livsnödvändigt behov att få ge uttryck i konst, musik eller text och jag tror att för många som av vuxnas kritiska blickar, blivit fråntagna denna grundläggande del som barn kunde ha sluppit ohälsa och flera sjukdomsrelaterade tillstånd.

Äldsta grabben brukar hämtar sin kraft i spelandets konstform.