Ett kall

Döden döden, inledde Astrid Lindgren sina samtal.
Corona Corona, så är det avklarat.

Jag slits mellan skola och ateljé. Bägge platserna är stimulerande, jag älskar kreativa tonåringar men ibland tror jag att mina ambitioner blir lite mycket för dom, att hitta en balans för något man brinner och lever för som jag gör för konsten, är svårt. Jag skulle aldrig kunna undervisa i något som jag inte själv tycker är viktigt, därför kan jag bli lite för frustrerad när barnen bara spelar dumma. Samtidigt tror jag, att någonstans väcks en respekt när dom känner att detta är på liv och död för mig 😉

Jag är ingen ”pysslig” typ, vilket kan förvåna mina elever när dom tror att dom ska komma till mig och leka, för mig är konsten i den mest levande existensiella och samhällsaktuella form mitt kall och det är så jag vill undervisa. Det betyder inte att det är tråkigt och tungt utan snarare ett livsviktigt inslag i livet som dom kanske inte reflekterat över tidigare, det är min ambition iallafall. Jag följer en läroplan men utformar uppgifter utifrån ett konstnärsperspektiv som jag tycker är bra. Just nu jobbar vi med propaganda, starka bilder och vanlig reklam, och skillnaden, hur spännande är inte det!

Ett klurigt ställningstagande vi kommer inför snart, är om min son ska börja på den skola som jag eventuellt kanske kommer jobba på nästa termin också. Jag kommer alltså få undervisa mitt eget barn, jag vet inte om det är en för eller nackdel. Jag vet att jag inte jag kommer särbehandla honom på något sätt, men jag är rädd att andra inte vågar vara ärlig mot mig om honom, och det vill jag verkligen.

I ateljén växer spännande porträtt, ingen den andra lik, och egna stora målningar fram.

Fota utan kamera!

Nu är alla barnporträtt klara, nästan samtidigt! Efter en tid med bara barnporträtt följer nu en rad målningar av män. 

Jag levererade oljemålningarna av de två små syskonen till Lund. Jag valde att lämna kameran hemma av praktiska skäl, annars är det värdefullt att ha den till hands för fotografering när man reser runt i vackra Sverige. 

Men när jag kommer ner till familjen får jag frågan om jag inte kan tänka mig att porträttera den äldre mannen och hans hund, det var efter att jag berättat om en målning jag gjorde för många år sedan av en man (Viking lines ordförande och redriägare från Åland, finns att se i bildgalleriet)  vars hund avlidit. Jag satte samman två bilder då det inte fanns någon bild på dom två tillsammans. 

Jag kände naturligtvis för familjen i Lund, då hunden som var till åren kommen förmodligen inte hade så långt kvar. Min mobilkamera är inte bra alls så det var inte något alternativ, och inte kändes det så lockande att åka sjuttio mil för att hämta kameran. Däremot fanns Elisia med som resesällskap och hon har en hyfsat bra mobil. Aldrig har jag trott att jag någon gång skulle fotografera mina porträtt med en mobilkamera! Det vore konstigt om jag sa att det gick lika bra, men det är inte fotot som ska förstoras som tur är, jag får bara jobba lite extra med kvalitén när jag målar istället. 

Porträttmålandet

Hur resultatet av en porträttmålning blir är aldrig någon slump, ändå är varje målning helt ny.
När jag pratar med beställaren första gången får jag oftast direkt bilden i huvudet av hur den färdiga målningen ska vara. Dyker inte en föreställningsbild upp i huvudet är jag tvungen att arbeta på det. Det är aldrig bara att börja och se hur det blir, det är lätt att tro att det bara är att följa en mall efter att ha gjort så många målningar, så går det naturligtvis aldrig till. Varje målning kräver hundra procent koncentration.

Precis som för en idrottsman påverkar dagens humör och mående, resultatet. Man måste ha full fokus för att kunna prestera bra.

Jag har druckit för mycket kaffe i några dagar nu vilket inte är tipptopp, så idag får vi se hur koncentrationen blir 😉

Porträttmålningar




Bara en tråkig ateljé, rosorna bytte färg

Att fotografera blommor är inte min stora passion, men ibland är dom bara för fina för att låta bli. Dom här hade jag för mig var röda förra året, dom har bytt färg!
Eller så minns jag fel!!
I dag lämnade jag ner två porträttmålningar för inramning. Trots att målet alltid är att få överlämna en färdig tavla och trots att jag gjort det så många gånger att jag borde vara van, så är det en sån tomhetskänsla varje gång. Plötsligt ser ateljén bara stökig och tråkig ut.

 När jag har långväga beställningar brukar jag fotografera ramar som finns att välja på hos vår gallerist i Tranås och skicka förslag till beställaren.
Den här gången blev det denna ram. Vacker ram till ett vackert par.

hyllning av porträttmåleri

best-i-gammal-stil

Beställningar i gammal stil.

 

Porträtt är en konstform som har tagit sig in i den nutida konstpopulariteten. I dom mest attraktiva och lästa hus och herrgårdstidningar finns i varje nummer, utsökta porträttmålningar gamla som nya  placerade på en vägg för att fylla ett helt rum med sin närvaro och som ett välgjort porträtt mycket personlighet. Det är riktigt tufft att äga ett målat porträtt. Alla bör någon gång granska en målning av en skicklig porträttmålare riktigt noga. Jag är besatt av många konstformer och jag lovar att porträtt är en av de konstuttryck som kan fängsla, den är här och fyller en plats i konstvärlen.

Beställningar i gammal stil.

Beställningar i gammal stil.