I dag när jag skulle sätta handen mot pappret för att rita lite, behövde jag inte röra den, jag skakade så mycket att tecknandet skötte sig självt. Varför så skakis undrade jag förstås, så kom jag på gårdagens arbetsmoment.
I går klättrade jag nämligen på ett halt tak och hängde i rankans lianer för att skörda årets vindruvor. Jag kände när jag hängde där att; ramlar jag nu och bryter nacken mot stenbumlingarna under, så gör jag det för en ynka men vacker druvklase jag knappt når! Så dum men oj vad svårt att låta den hänga där så vacker och svåråtkomlig.
Min numera avlidna pappa ramlade en gång ner från ett liknande tak, slog i ryggen och försköt några ryggkotor vilket kunde ha kostat honom livet den gången. Något år senare avled han i cancer, vem vet vad som hade varit skonsammast.
Vi är och var båda lite dumdristiga och visst blir livet lite mer spännande så 😉
Min pappa var odlingsexpert, särskilt vad det gällde tomater. Världens bästa och mesta tomater. Han fick dock oss alla att tro att paprika var så mycket svårare att odla att det var näst intill omöjligt. Vilket jag ett par år senare och klokare avslöjade att det absolut inte var. Det råkade bara vara så att han inte alls tyckte om paprika och kunde lura oss alla då okunniga 😉
Här har någon? smygfotat honom mitt i en predikan, det var så man ofta såg honom.
Åter till årets skörd, nu blir det många flaskor vindruvssaft.Jag dricker aldrig annars saft men den här är ju en plikt för mig att dricka.
Dom är ju så vackra också!
