Ett ämne som tagits upp lite extra nu är ju mobbing! Vuxen mobbing, i och med Morgan Allings program.
Det väckte tankar och:
Jag tror alla någon gång retat sig extremt mycket på en person, eller tyckt någon varit extra jobbig att ha att göra med. Vilket kanske har lett till att man undvikit och låtit bli att prata med denna person. Man själv kanske inte är en sån som konfronterar med vad man tycker. Men om personen i fråga har fått en negativ kommentar någon gång, plus ditt och andras undvikande, är inte det då mobbing?
Dessutom är det kanske knutet till en arbetsplats dit man går och tvingas mötas varje dag. Ingen annan skulle nog tycka det är en big deal och se detta som mobbing; för hen är ju så jobbig/slarvig/lat, och vet om det och får faktist skylla sig själv.
Visst är det så vi resonerar ibland.
Men vad vi inte har en aning om är vad personen, som dessutom vid det här laget kanske är extra känslig, vad den upplever.
Ska jag behöva sitta med den som jag inte alls tycker om. Varför ska just jag behöva stå ut med det beteende hen har?
Grejen är ju att man förmodligen inte är ensam om att känna så och då kan det bli mobbing som vi inte ens tänker på.
Hen är ju så dum själv att hen förtjänar det!
Då har det gått långt!
Den utsatta personen kanske får jobba med sig själv och sitt beteende varje dag, vad vet vi, med ett beteendet som kanske inte alls är självvalt. Det kan finnas många ofrivilliga underliggande orsaker som präglar en vuxen individ och alla drag är inte positiva alltid. Det kanske vi ska ha i åtanke nästa gång vi retar oss, det är mycket vi inte vet.
Ett futtigt undvikande kan i sin helhet, tillsammans med flera andra, vara mobbing!
Från det ena till det andra. Dagens hjärtvärmare!
Mor har bakat bullar till oss!
Kunde jag, skulle jag bjuda alla som känner att dom behöver en hjärtvärmare på en nybakad bulle från mormor.
