Vi har blivit riktigt fotbollsnördiga i familjen, eller inte!
Samuel spelar och säger: jag är inte så himla bra men det är roligt! Med den känslan kan man nog klara av det mesta.
Nja jag kommer nog aldrig bli ett fan, såvida inte Samuel utvecklar sin talang i takt med sin glädje. Vi var på fotbollsmatch igår när Elisias pojkvän spelade, visst är det häftigt att se men jag tycker inte om när dom krockar ramlar skriker och svär så...fotboll är nog inget för mig, men jag håller i så länge min omgivning önskar.
Däremot är konst och samtal kring konst förtrollande intressant, så tycker jag och är väl inte den första som upplever att sport och konst inte alltid samspelar. Det är nog bara så att man är skapt till det ena eller det andra, och undantagsvis till bägge.
Mitt tidigaste minne var vid ett besök vi gjorde i ett fint hus med målningar på väggar och dörrar, där en man hade en stor ateljé. Från övervåningen kunde man se ner i ateljén genom en lucka i golvet. Minns att jag tänkte: ett sånt rum ska jag också ha. Huset var Carl Larssons i Sundborn fick ja senare veta. Bilden av hans ateljé har sedan följt med tills jag kunde göra min egen. Att det skulle bli porträttmåleri kanske var en tillfällighet, han målade ju också porträtt, men lite för romantiskt för min smak. Men det är väldigt spännande att besöka gamla konstnärers hem, tyvärr dominerade männen målaryrket, så även hos familjen Larsson i Sundborn där hans hustru Karin också var konstnär.
