Vi hade fest i helgen med släkten för vår sjuttonåring, men min kamera hade batteritorsk förstås och jag tycker inte om att berätta utan bilder så det hoppar jag. Trevligt var det i alla fall😉
I vår släkt är det många lärare vilket innebär att jag förstås ofta sympatiserar med dom. Men eftersom jag inte är lärare själv kan jag bara betrakta och framföra min åsikt utifrån vad jag ser. Men så har jag ju och har haft skolbarn så länge jag kan minnas och kan se från det perspektivet också.
Det finns nästan lika många åsikter om lärare som det finns människor i Sverige eftersom alla har gått i skola.
Att föräldrar och elever har fått mer inflytande och mer att säga till om i skolans värld kan tyckas vara enbart positivt.
Men om en kaxig förälder och en lika kaxig tonåring kan ödmjuka sig lite och föreställa sig att 25 stycken lika viljestarka barn och minst lika många föräldrar kräver att få sin röst hörd och sin personliga vilja igenom i mötet med en kanske två ansvariga personer, snacka om kackel i hönsgården, då borde det inte vara så svårt att förstå hur omöjligt det kan vara. Det räcker att vara förälder och känna sig otillräcklig!
Alla vill förstås få det bästa för just sitt barn, men då måste det fungera för hela gruppen och alltså inte bara för en. Man kan också försöka vara en medarbetare i stället för att motarbeta, och tänka efter några gånger extra innan man lägger fram egoistiska lösningar.
Hur skulle det se ut om jag målade ett familjeporträtt där alla skulle vara med och bestämma sin egen komposition, vad jag skulle använda för verktyg och hur jag genomförde mitt arbete. Familjen måste lita på att jag vet hur jag arbetar och att jag gör allt för att var och en ska bli på allra bästa sätt, samtidigt som jag förstås också måste lyssna på önskemål och är lika angelägen som dom att få det bästa slutresultatet. Men om jag inte tror på det jag gör så blir det aldrig bra.
Vi måste utgå ifrån att dom som jobbar med våra barn vet vad dom gör och respektera deras tillvägagångssätt.
Tänk bara vad lätt det är nu att häva ur sig sin vrede via mail eller ett sms utan att tänka efter vad det får för konsekvenser, av impulsivitet eller bara för att man tycker sig veta bäst. Så överför man också sitt respektlösa beteende till barnet som i sin tur gör på samma sätt, helt oacceptabelt enligt mig.
Att antalet sökande till lärarutbildningar minskar är kanske inte så konstigt.
Om höjda löner kunde locka fler så vore problemet lättlöst, men om det inte är där felet sitter så spelar det nog dessvärre ingen roll.
Vi föräldrar måste nog faktiskt göra en omvärdering och börja visa respekt för dom viktigaste personer våra barn rör sig med på dagarna och se till att vi får behålla dom!
Jag menar förstås inte att vi ska underlägsna oss och heller inte att alla lärare alltid är bra men man måste kunna se i ett större perspektiv och vrida och vända på sitt önskemål för att få det att passa in i skolans stora pussel och för att det ska funka bra för alla små pusselbitar.
Sen kan man ibland faktiskt framföra lite positiv respons, det behöver vi alla få för att göra ett bra jobb, för det är väl just det vi vill att dom ska göra?
Oj det blev ett långt inlägg och ändå finns det mycket mer att säga😉
