Mycket av energin går till kommande dagar då det är skolstart för samtliga barn.
Jag försöker vara ganska förtegen över hur mina känslor är inför det, men herr ångest kör sitt eget race och är svårtyglad. Jag är dock angelägen om att inte överföra mina känslor på barnen.
Elisia som börjar första året på gymnasiet är ganska självgående och medveten om sin situation.
Samuel däremot, det fria naturbarnet som jag vill ska få fortsätta vara så levande, lycklig och opåverkad. Han är mitt fjärde barn som börjar skolan. Trots, eller kanske pga. den erfarenhet jag har så är jag något ambivalent inför det som komma skall. Många i min omgivning är lärare och de gör alla ett fantastiskt arbete som jag beundrar och absolut inte riktar någon som helst kritik mot.
Igår när jag hämtade en liten kille på fritids så gick min puls upp då jag kom in i skollokalen. Det är något med atmosfären, institutionskänslan och hur alla på ett eller annat sätt måste anpassas till rådande grupp. Att min kille på något sätt kommer göra det vet jag, men vad kommer det att kosta honom.
Gud gör honom tillräckligt stark att vara sig själv.
