Funderingar inför ett kommande barnkalas.
Jag hörde hur Samuel resonerade för sig själv när han fick ett inbjudningskort till barnkalas, – Då väntar jag tills dom säger varsågod innan jag börjar.
Kom att tänka på Pippi Långstrump, när hon med vånda och mycket träning på uppförande skulle till Tommy och Annika på en finare bjudning. Det finns en tydlig likhet där.
Det är inte utan en viss ängslan som Samuel går iväg helt själv.
Astrid Lindgren hade en psykologisk poäng då hon beskrev Pippis situation.
Trots ihärdig träning i uppförande så lyckades hon dessvärre inte så bra ändå, stackars Pippi.
Det finns många igenkänningsfaktorer i Astrid Lindgrens berättelser.
Utan en mamma eller pappas stöd och pedagogiska uppmuntran var det näst intill omöjligt för Pippi att anpassa sig till sin omgivning.
Alla barn och unga behöver beröm när dom lyckats och uppmuntran när det är svårare.
Hos vissa, där det som blir mindre bra överväger, är det så mycket viktigare att ge beröm i det lilla som går.
En annan sak att lära många barn att fokusera på är att, du har en självklar plats här och är precis lika bra och fin som alla andra. Särskilt gäller det att Pippi Långstrumpbarn förstår det.
Trots sitt hyperaktiva skådespel så skönjer man ett inre litet monster som viskar till henne att hon inte är lika fin som de andra.
Jag råkade av en tillfällighet så lämpligt snubbla in på Specialpedagogiska skolmyndighetens sida,
–ADHD-symtom hos barn verkar vara kopplat till låg självkänsla, framförallt när det gäller prestationer och talanger. Många av barnen fungerade socialt med kompisar och föräldrar (tveksamt i Pippi Långstrumps fall kanske) men hade det svårt med den kunskap som räknas i skolan. Därför har skolpersonal en viktig uppgift i att fånga upp och stärka det som fungerar bra hos de här eleverna, för de misslyckas ju inte med allt.
Jag skulle nog vilja tillägga att det gäller alla barn oavsett diagnos eller ej.
Det återstår att se om Samuel tar mod till sig och går på barnkalaset.
