Vår viktigaste uppgift är väl att vara goda föredömen.
När jag drev runt i Göteborg i väntan på att mina kära skulle genomföra sin löprunda, hade jag inte så mycket annat för mig än att sitta på en restaurang och iaktta människor som kom och gick och sprang förstås. Bevittnade bl.a. fuskare som tog sig över kravallstaket för att gena ett par kilometer, kände dom sig som vinnare tro?
Sedan var det alla dessa mobiltelefoner förstås. Sms, instagram, facebook mm.
Har man någon i sitt sällskap vare sig det är ett barn eller en vuxen, men ändå föredrar att umgås med någon på facebook så tycker jag att det näst intill kan betraktas som mobbing, kanske inte då alls medvetet. Men man föredrar faktiskt att engagera sig och umgås med någon som den fysiskt närvarande personen inte kan ta del av.
Efter Göteborgsbesöket kom vi sent hem, fick då se en ung flicka och pojke sittande ensamma och barfota på en trottoarkant med var och ens hand, inte i den andres utan i varsin mobiltelefon och med en Pinocchionäsa fastborrad i skärmen.
Jag undrade då för mig själv hur många förhållanden som splittras pga. denna mentala frånvaro, när man väljer att hålla sig uppdaterad med omgivningen istället för att vara närvarande med sin partner eller sina barn. Man borde heller inte skylla på, vi har ju ändå inget särskilt att prata om! Det finns en risk att det alltid blir en avvägning, vem är mest populär? för det är väl just de det handlar om, eller? Vem som är mest intressant!
Jag påminner ofta mig själv om detta också.
Samuel har tagit intryck av vuxenvärlden.
Han sparkade hårt på en hink i sandlådan och jag undrade, varför?
– Jag kallar den Lars…! Han har lärt mig göra tårtor och nu kan jag det, så nu måste han få sparken!!!?
Dessa två har arbetat hårt här hemma i två timmar mot belöning, på uppdrag av skolan för insamling till ett barnhem i Kenya som drivs av en ung tjej som heter Julia Snive. Bra initiativ!
Eller vem jobbade??
