För 25 år sedan föddes det en liten prinsessa på Motala lasarett.
En förlossning som pågick i två dygn och jag var den enda patienten under hela processen. När hon tillslut kom, släppte jag henne inte. På det lasarettet var det inte så självklart än att mödrarna skulle ha sina barn hos sig på natten, så det blev lite delade meningar mellan oss om vad som var bäst för mor och barn.
Det var för 25 år sedan, nu finns förlossningsavdelningen inte längre kvar.
Grattis på födelsedagen min flicka!
Kylan kom lite chockartat snabbt. Regnet öser ner så nu kan man inte göra så mycket utomhus.
Jag har flera målningar på gång och det är den styrka som är alldeles nödvändig just nu.
Annars ber jag om ett stråk av energi och kraft i detta nu och till de dagar som ligger framför.
Jag diskuterade med en av våra snickare igår, då vi jobbade lite tillsammans, jag med penseln han med hammare. Han berättade om hur han tidigare som arbetsledare var tvungen att hantera och lägga arbetsbördan ifrån sig vid dagens slut då han emellanåt kände sig överbelastad. Jag skrev ner på ett papper förklarade han, det som kändes svårt att hantera för stunden, det blev mer konkret och jag visste att det fanns där nerskrivet dagen därpå när jag vaknade och därmed kunde jag något tryggare lägga det åt sidan. Men det handlar då mer om praktiska bekymmer.
Det finns sånt som kräver mer mental energi och då man måste vara påfylld för att kunna hantera. Ett av mina arbetsredskap är en iPad som vid dagens slut måste laddas upp under natten för att klara av en tuff arbetsdag med mig. Vad jag önskar att det bara var att sätta in en kontakt i väggen ibland. Istället måste tydligen var och en hitta sin egen energiförsörjning för att hantera tuffa dagar, det finns nog ingen universallösning för det.