Det var första skoldagen för våra barn. Alltså har höstterminen infunnit sig på riktigt, inte hösten!!
Plötsligt saknas det kläder, lika akut som när mjölken är slut får jag ta mig ner på stan för att komplettera mer än vad jag önskar. Tydligen har jag inte fattat att mina tonåringar absolut inte har någonting i sina garderober. Men att shoppa tillsammans förgyller faktiskt tillvaron, för dom är så positiva.
Mina funderingar kring tiggerit utanför våra butiker dyker ofta upp, framförallt när man kommer därifrån med fulla kassar och jag tror inte att jag är särskilt ensam om att känna dåligt samvete av att bara ignorera och passera dessa människor.
Att ge en slant hit och dit löser inget i längden varken för dom eller mitt samvete.
Det jag däremot gärna skulle vilja är att ge dom det vi har mycket utav, och som kostar betydligt mer än vad deras inskrapade slantar kan bidra till, nämligen skor och kläder. Vi med barn i blandad ålder lyckas samla på oss och dessutom spara på massor som jag känner att egentligen ingen av oss eller vår omgivning har behov av. Varför inte lämna överskottet till dessa som verkligen kan behöva det då. Eller fråga direkt vad det är dom har behov av och som vi kanske kan hjälpa till med.
Det hade inte varit speciellt svårt om det inte vore för språket. Förmodligen pratar dom inte ens engelska och jag vill gärna veta om det är möjligt att ge annat än pengar eller om det då kan komma att bli till en björntjänst på ett eller annat sätt.
Spekulationen om att bli lurad eller ej, bryr jag mig inte alls om och dessutom skulle det förmodligen uppdagas om man erbjuder annat än pengar.
Det är så enkelt att stilla sitt samvete med att ringa in bidrag till hjälporganisationer (något man självklart också ska göra) men att hjälpa dom utsatta runt hörnet är betydligt svårare.
Tänk om man aktivt kunde hjälpa dom med det man kan istället för att gå och bli irriterad, då irritationen för det mesta beror på dåligt samvete.
Jag instämmer med vad en intervjuvad sa, hur kan vi hålla vårt lilla barn i handen, gå förbi och ignorera en tiggares blick som om den inte existerade.
Så skänker vi sedan pengar till dom fattiga som vi ser på tv galan. Vad förmedlar vi då till våra barn? Eller finns dom fattiga bara på tv?
Så länge man inte kan göra så mycket annat får man väl åtminstone se dom, bekräfta deras närvaro, säga hej på dig och kanske skänka en slant.
Väldigt tänkvärda tankar!
Själv är jag väldigt kluven till att ge pengar (särskilt till olika organisationer som visar marknadsföra sig falsk och inte arbetar ideellt)- det känns som att de där växelpengarna jag har i plånboken inte kan hjälpa dem på sikt- det är dyrt att leva här, var är de när affärerna är stängda? Jag har aldrig sett dem äta!
När sonen i våras började fråga om ”de där konstiga” började jag tänka igenom mitt eget beteende!
Ständigt samma ansikten vid samma butiker- jag kan inte göra allt men tillsammans kan vi göra lite- vi köper ett paket juice, bröd, frukt eller liknande och lämnar- kanske kommer andras skänkta pengar till bättre användning då och jag slipper skämmas över att lämna växel?
Jag vet inte om jag gör rätt eller tänker rätt men jag gör ändå något nu! Vi går inte förbi dem med dåligt samvete och låtsas att de inte finns! jag uppmärksammar problemet med” fattiga och rika” och hoppas att min son kommer med en klok lösning när han blir större- han är ändå en del av framtiden!
Vi vet ju alla ganska väl att det lilla vi kan göra inte räcker till, men att känna och uttrycka ett förakt som tydligen många tycks göra hjälper dom definitivt inte.
Har man inte alltid något att ge, kan man ändå visa att man har sett dom genom en blick eller hälsning.
Tack för din kommentar Nadja.