När man målar människor är det helt naturligt att vara intresserad och iaktta människor.
Nu är det inte så att jag nyfiket stirrar på de jag möter och därför känner till halva stans befolkning, tvärtom har jag väldigt svårt att känna igen ansikten, även de bekanta alltför ofta tyvärr.
Det är nödvändigt för att kunna känna igen människans naturliga kropprörelser att ständigt vara uppmärksam och iaktta vilket rörelsemönster vi har och vad det uttrycker.
Men ibland är det så tragiskt att se hur en människa på något vis så starkt kan uttrycka en djup undran varför den en gång överhuvudtaget kom till världen, och hur de bara bidar sin tid och strövar omkring så länge livet kräver det av dom. Ett kroppspråk kan verkligen avslöja en människas sargade själ.
Vi har ju en snart femårig Samuel som än så länge tycker att han är bäst. Han visar tydligt att han är så bra och att han älskar sig själv. Jag tror att det kan vara det som gör ett litet barn så härligt.
Här har han skapat sin första installation, vilken talang 😉
