Jag är porträttmålare därför att jag alltid har varit så fascinerad av människans hela existens, så väl ut som invändigt och finns det något vackrare att avbilda.
Människans psykologi är också så outgrundlig, och som jag tror formas en persons ansikte med tiden utav dess uppväxt, med erfarenheter upplevelser och arv.
De grundläggande dragen finns där från allra första början men de dolda dragen formas med tiden allt eftersom vi samlar på oss intryck och händelser. Ansiktet präglas och avslöjar mycket av hur vi har haft det, vad vi har varit med om och bär inom oss.
Jag fick en gång, när jag gick på konstskola, veta att om man i en stor landskapsmålning placerade en figur om än så liten, föreställande en människa så dras betraktarens blick automatiskt till denna figur, som man kopplar till sig själv och identifierar sig med.
Även hur man som betraktare av en abstrakt målning omedvetet kan få väldigt diffusa detaljer att föreställa en människa. Vi vill gärna kunna koppla det vi ser till något som vi kan placera oss själva i.
Vår goa kille spelade saxofon själv, på mässa i Tranås kyrka samt Säby kyrka i söndags. Av hänsyn ville jag dock inte fota honom i kyrkan.
Det är så härligt att se hans mod, han är verkligen en stark ung person.