När jag ser min systersons djupa kontakt och kärlek till det barn med Downs syndrom som han är assistent till, slår det mig att jag faktiskt aldrig har målat en människa med en speciell avvikelse.
Vilket fantastiskt uppdrag att få göra det. Att fånga den personliga och uttrycksfulla karaktär som det skulle innebära.
Det finns många skäl för en anhörig till en funktionshindrad att välja och få denne avporträtterad, själv vet jag varför, men det måste var och en känna. Ett porträtt till glädje för både betraktaren och förmodligen den avporträtterade.
Jag målar ibland människor som har gått bort. Barn, spädbarn, små som aldrig fått uppleva sitt första andetag och vuxna som inte finns kvar i livet och är djupt saknade. Det är med stor aktning och djup känsla jag målar ett sådant porträtt.