En arbetsvecka har gått, med dagar som kan liknas med känslan av att hamna på en öde ö utan några ägodelar, tror jag 😉 Lillgrabben b.la har varit sjuk, och jag står knappt ut, att med tvång hålla mig till nedre våningen, frånskild min ateljé. Vilken fasansfull rastlöshet. Vad gör alla andra när dom befinner sig i samma situation. Det är nyttigt att ha det lite långsamt ibland, påstod min kära mor när jag var barn. Men om man inte alls kan koppla av, av att ingenting göra så kan det inte vara nyttigt. Inte för mig i alla fall. Men nu är han frisk min lille prins. Jag försökt ta med mig lite arbete ner, men det visade sig inte vara så lyckat. Alla som känner till Samuel vet hur kreativ han är.
En del har undrat om mina barn tycker det är tråkigt att jag är mycket i ateljén.
Jag har många gånger frågat och försökt känna av, men eftersom dom själva kan vara där och alltid vet var jag finns så verkar dom rätt nöjda med det. Vi är mycket tillsammans och diskuterar, jag finns alltid tillgänglig för dom. Jag tror att det utvecklar deras vuxenrelation mycket, vilket också är bra. Annars är jag rätt så bra på att ha dåligt samvete. Dåligt samvete är nog besläktat med ångest förresten, många gånger har man det helt utan någon anledning eller bara för bagateller och så finns det också ibland skäl för att ha dåligt samvete. Men oftast är det bara en känsla som spökar i ens eget huvud, precis likt ångest.
Nu ska jag också rensa lite ogräs bland mina övervintrande paprikaplantor. (Inte bara min hjärna som behöver rensas ibland 😉
