Dags att andas frisk luft. Jag har suttit i doft av balsamterpentin (används till förtunning av oljefärg) alldeles för länge. Inte bra, man måste vara rädd om de hjärnceller man har fått. Grabben hade som skoluppgift att ta reda på olika varningsetiketter som man kan ha i ett hem, minst fyra skulle han ha med sig till skolan. På flaskan med balsamterpentin hittade han alla fyra.
En målning i olja slukar ljus, men det gör väl allt den här årstiden. Vissa dagar, som igår tex. kan vara så mörka att det trots dagsljus-lysrör som jag har, är det ändå helt omöjligt att få in tillräckligt med ljus. Men jag har istället påbörjat en ljus och frisk målning som kompensation 🙂
Lite lustigt, jag har för tredje gången fått höra att människor känt igen sig själva i den lilla flickan på tavlan ”jag litar på dig” ( finns att se flera på sidan ”målningar” ) Det råkar faktiskt vara jag själv som liten. Kan det vara ängsligheten som många känner igen hos sig själv. Den äldre och mycket rynkiga damen (min farmor) på samma tavla känner däremot ingen igen sig i, konstigt !!! 
Hej, jag brukar kika in här hos dig lite då och då och läsa dina alltid lika tänkvärda inlägg!
Nu har jag inte varit inne på ett tag och jag ser att du har skrivit massor! Så jag måste kommentera nu- och lämnar mina tankar om allt jag läst på samma plats.
Tänkte främst på det här med fattigdom och sönderfallande moral- vad är fattigdom egentligen? Och vad innebär den här i vårat land?
Fattigdom kan vara så mycket- men man ser främst till det materiella… det kanske låter som en klyscha menom vi ser en familj som är rik på respekt för individen, öppen för diskussioner och olika värderingar och som komunicerar på ett sätt utan att vara kränkande- skapar en god moral och etik och människorna får hela tiden utvecklas till ”bättre” och ”klokare” människor. (Jag lär mig massor av min son- snart 6 år! Det finns oerhörda mängder med klokskap hos honom- alla barn!)
Den här familjen finns i alla samhällsklasser- precis som (nu hårddrar jag det) fördömmande och kränkade familjer- både verbalt och självklartfysiskt men det verbala särskilt! (om man ständigt kommer med pekpinnar utan att förklara varför, inte diskuterar värderingar, analyserar utan bara hävdar att vuxna har rätt- och många gånger inte sedan lever efter sin lära) så vattnas värderingarna ut- de blir meningslösa…
(den materiella analysen lämnar jag)
Det här med allhelhona då?
Här i våran kultur är döden något som man inte pratar om- jag uppfattar det som att det inte finns någon respekt- bara rädsla för den. Min pappa är 72- han är opererad för cancer- han har vänner som går bort runt omkring honom, hur pratar man med honom? På begravningarna klappar de varandra på axlarna och säger ”det dröjer länge” (men gör det det? Det kan ju hända när som helst!) på något sätt förnekas det naturliga? Morfar och son hade en klok diskussion om döden för inte så länge sedan som jag fick äran att lyssna till- de satt vid köksbordet och sonen nämnde våra djur som dött och hans farfar som dog (i cancer) innan han föddes- ”När ska du dö morfar” frågade han. ”Det vet jag inte” svarade han ”men det kan ske i dag och det kan dröja många år, men när det händer så har jag ändå hunnit med att göra det jag ville ha gjort!”. ”Men morfar när du dör och kommer till himlen då ska jag klättra upp på ett berg och bära ner dig från molnen så kan du vara med oss ändå, och göra det jag vill göra med dig!”
Jag tycker det känns som en skön diskussion, om man är nöjd med det man åstakommit så behöver man inte vara rädd (min pappa har tidigare varit väldigt rädd för döden- nu när folk klappar honom på axeln så skrockar han bara och rycker på axlarna- han är nöjd!) och man kan vara tillsammans även om det jordiska livet skiljer två personer åt.
VI pratar mycket om döden hemma- vi pratar mycket om allt- kvallitetstid- sen kan det hända att vi i perioder är mycket ifrån varandra, dagis, jobb/skola, olika fritidsintressen. Och sedan är vi nära! Gosar ner oss under samma täcke i soffan framför tv’n, kanske pysslar eller bara promenerar och är tillsammans. Fin tid! Vi är osams- ja visst! Men vi diskuterar- försöker förstå att vi tänker olika- respekterar varandra. Jag kan dö i morgon och veta att jag har gjort så mycket jag kunnat- detsamma gäller maken/sonens far.
Många har försvunnit runt om oss- folk som dött men också levande som valt att inte leva med oss- en psykiskt sjuk farmor. Hon lever- men hon finns inte i våra liv- inte ”hon” och det gör ont, precis som en annan med demens- kropparna existerar- men att förlora kropparna är mindre smärtsamt än deras själar…
Så även om man lever med förlorade runt omkring oss så är det nog bra med en ”allhelgonahelg” när man kanske tänker efter lite extra- är jag nöjd med livet, kan jag gå vidare eller är det något jag vill göra innan? Lite som ett själsligt nyårslöfte? Tid för kontemplation och inre granskning?
Bara tänker… tack för att du sätter igång tankeverksamheten!
/Nadja
Tack för de tankar du delade med dig av.
Jag gillade dessutom ”själsligt nyårslöfte”, något att bära med sig in i framtiden.
/Lene