Jag dämpar min ångest på ett enda säkert sätt, genom att måla. Nu i influensa tider då mina barn drabbats, får jag inte chansen att vistas i min ateljen. Ångesten är obeskrivlig. Vad är det för begär. Tanken på att själv bli sjuk eller om en sjukhusvistelse någon gång skulle bli aktuell, är en tanke som inte finns,skulle helt enkelt inte vara möjlig. Vad har måleriet för kraft, att den kan vara lika nödvändig som en människas andra grundläggande behov.
Om man inte tillåts att acceptera sin ångest kan man tvingas in i en neuros. Det är det samma som att inte acceptera de starkaste behov man har. Ångest är en signal som inte går att förtränga utan måste hanteras på något sätt. Jag tror att många konstnärer genom tiderna har känt att konstnärsskap är en psykisk sjukdom. Snarare bearbetning av ett psykiskt tillstånd skulle jag nog tänka då. God natt.
Porträttmålare och konstnär
