Stärk ett självförtroende

Just nu, är en bra början!

Mina tankar går till de som lider på riktigt av adhd/add.
Tankar väckta bl.a. av ”Kung Över Livet”, en gala på Södra teatern i Stockholm, till stöd för hjärnfonden.
Något vi alla har gemensamt förutom döden, är att vi på ett eller annat sätt är födda till livet.
Hur var och ens förlossning gick till skiljer sig däremot avsevärt.
Hur påverkar dom smärtstillande läkemedel, som kvinnor kan få och framförallt som var vanliga förr, barnet som vid utdrivningsskedet går igenom livets förmodligen mest dramatiska resa någonsin även utan preparatet.

fötter

Jag tänker just nu främst på det smärtstillande läkemedlet petidin som användes flitigt på 80-talet och tidigare. Ett läkemedel som visat sig kan påverka barnet efter födseln med andningsdepression, slöhet och okoncentration. Det påstås också att barnets kropp inte brutit ner det förens efter ca. tre dagar. Något positivt i större bemärkelse har tydligen inte det morfinliknande preparatet, har det påvisats. Petidin är nu av förståeliga skäl inte alls lika förekommande.
Min undran är då, en ren spekulation och lite intressant tycker jag, kan detta och även andra smärtstillande/lugnande före och under förlossningen förstärka och till viss del bidra till uppkomsten av neuropsykiatriska funktionshinder. Den tanken känns inte helt orelevant.
Framförallt vid förlossningstillfället då mycket kan sättas på spel för den känsliga lilla fosterhjärnan.

Ett lyckligt resultat av ett ”okomplicerat” kejsarsnitt.

samuel
Det viktiga är..
För de som verkligen lider av sitt funktionshinder blir det, som för andra kan ses som en självklar väg genom livet, något av en omöjlighet utan rätt stöd och vägledning.
Adhd är numera verkligen en vanlig åkomma och alla har vi någon i vår omgivning som lider öppet eller under självtukt i det tysta av adhd, add eller något annat.
Vi stör oss ibland på och blir frustrerade över individer som är stimmiga högljudda, alltför spontana, okoncentrerade, glömska, slarviga, begår misstag efter misstag och är allmänt snurriga.
Hur ska då  inte de uppleva sin situation, och dessutom med den vetskapen om hur de blir betraktade av sin omgivning och som följd då ofta leder till ett dåligt självförtroende och en uppgivenhet som kan eskalera utan hejd.
Insikten när en person i sitt innersta, inser att den förmodligen inte kommer att klara av och genomföra någon av sina livs drömmar därför att funktionen som styr koncentrationen, fokus och uthållighetsförmågan är avklippt.
Var ödmjuk, visa respekt och var delaktig till att påverka deras självförtroende i positiv riktning, genom att uppmärksamma och var lite tolerant och överseende, för detta ÄR ett funktionshinder som dessutom blir så mycket allvarligare om de betraktas som mindre dugliga. Det utvecklas också lätt till en ond cirkel av misslyckanden som tillslut kan tyckas omöjlig att bryta, och något som personen inte gör med egen kraft.
Vi måste kunna bidra till att inte sänka någon utan enbart stärka och stötta.
Kom ihåg att dom finns överallt och runtomkring oss.
Underbara älskvärda människor, bara vi ser dom.

 

Självförtroende

Du måste göra dig hörd, räcka upp handen och ta mera plats.
Det är komentarer som mina barn många gånger har fått höra vid utvecklingssamtal. Jag var vid senaste tillfället tvungen att ta upp med läraren, ett exempel från TV4 idol, där juryn efter varje uppträdande uppmanade en av de unga flickorna, du måste jobba mer med ditt självförtroende till nästa gång. Med den kritiken gick flickan och satte sig. Jag måste ha mer självförtroende annars är jag inte tillräckligt bra. Ganska paradoxalt.

Min grabb och jag var på utveckligssamtal i går där faktiskt hans nya lärare själv kom in på ämnet. Han sa, jag kan inte bara uppmana eleverna att räcka upp handen och ta för sig, det är min uppgift som lärare att ge dom möjligheten och uppmuntran så att dom vågar. Det är mitt jobb att hjälpa dom. Jag ser i ett barns ögon om det kan och verkligen känner sig säker på sin sak, då först riktar jag mig till den eleven som i sin tur med tillräcklig säkerhet kan svara utan att känna sig uthängd.
Tillvägagångsättet och att vara så lyhörd och inkännande kräver erfarenhet där läraren vet om, och när tillfället att lyfta fram en elev i rampljuset är rätt.
Att uppmana och beordra någon att ta plats och göra sig hörd leder aldrig någon vart.

Jag måste ta ett annat exempel, för det är angeläget tycker jag.
Min dotters allra första och för henne så viktiga betyg i ett ämne, kom med en stor chock. Godkänt! (lägsta betygsnivå). Hon blev oerhört ledsen och tappade lusten. Den stora besvikelsen fick hon bära på tills jag tog upp det en tid senare med hennes lärare på utvecklingssamtalet. Hon förklarade då att alla elever hade fått samma betyg och fler hade reagerat på samma sätt som vi. Hon hade inte haft underlag att sätta några betyg.
Ni har inte reflekterat över vad det gör med elevens självkänsla i den stunden, när den i sin egentliga vetskap om att den är begåvad och värd ett bra betyg för att sedan bara får ett godkänt.
Det var en intressant tanke, vi har inte tänkt på det viset svarade hon.
Året därpå hade läraren bedömt dotterns kunnighet, hon fick då ett starkt B. (Näst högsta betyg) Barnen tar sina betyg på så stort allvar, det gäller även där att man visar  respekt. Självförtroendet är så oerhört viktigt för att ett barn ska kunna utvecklas. Det får vi aldrig glömma bort.