Mormors bullar och vuxenmobbing

Ett ämne som tagits upp lite extra nu är ju mobbing! Vuxen mobbing, i och med Morgan Allings program.
Det väckte tankar och:
Jag tror alla någon gång retat sig extremt mycket på en person, eller tyckt någon varit extra jobbig att ha att göra med. Vilket kanske har lett till att man undvikit och låtit bli att prata med denna person. Man själv kanske inte är en sån som konfronterar med vad man tycker. Men om personen i fråga har fått en negativ kommentar någon gång, plus ditt och andras undvikande, är inte det då mobbing?
Dessutom är det kanske knutet till en arbetsplats dit man går och tvingas mötas varje dag. Ingen annan skulle nog tycka det är en big deal och se detta som mobbing; för hen är ju så jobbig/slarvig/lat, och vet om det och får faktist skylla sig själv.
Visst är det så vi resonerar ibland.
Men vad vi inte har en aning om är vad personen, som dessutom vid det här laget kanske är extra känslig, vad den upplever.
Ska jag behöva sitta med den som jag inte alls tycker om. Varför ska just jag behöva stå ut med det beteende hen har?
Grejen är ju att man förmodligen inte är ensam om att känna så och då kan det bli mobbing som vi inte ens tänker på.
Hen är ju så dum själv att hen förtjänar det!
Då har det gått långt!
Den utsatta personen kanske får jobba med sig själv och sitt beteende varje dag, vad vet vi, med ett beteendet som kanske inte alls är självvalt. Det kan finnas många ofrivilliga underliggande orsaker som präglar en vuxen individ och alla drag är inte positiva alltid. Det kanske vi ska ha i åtanke nästa gång vi retar oss, det är mycket vi inte vet.
Ett futtigt undvikande kan i sin helhet, tillsammans med flera andra, vara mobbing!

 

Från det ena till det andra. Dagens hjärtvärmare!
Mor har bakat bullar till oss!
Kunde jag, skulle jag bjuda alla som känner att dom behöver en hjärtvärmare på en nybakad bulle från mormor.

Är mobbing ärftligt?

Vi vet så lite, eller rättare sagt dom vi lutar oss mot och litar på, lägger fram den ena sannningen efter den andra. Men det som var rätt igår är tvivelaktigt i dag. Det vi trodde på är åtminstone inte hela sanningen i framtiden.
Det är kanske bra att man kan tänka och reflektera lite själv.
Om man leker lite med tanken att varje människa bär på egenskaper som går att etikitera och sammanfatta till ett namn, en diagnos. Vad skulle din diagnos vara?
Vi är många som snabbt väljer adhd, en klassiker.

Det finns skrämmande exempel med barn som är mobbade i skolan och då själva blir utredda för adhd och diagnoserade. Det är som om när situationen är för svårhanterlig är det lättare att lägga resurserna på det drabbade barnet, eftersom det är så svårt att utreda mobbning.
Jag är ganska övertygad om att mobbing i många fall skulle kunna betraktas som ett avvikande beteende, ofta kanske tillsammans med överdriven avundsjuka och egoism. Men i framtiden hoppas jag nästan på att barn/vuxna som mobbar blir något för psykiatrin att utreda som en avvikelse för sig, lika väl som andra funktionsnedsättningar.
Om ett barn i en familj är en mobbare i skolan eller på dagis så är ofta syskon det också. Kan det vara ärftligt?
fot
Det stämmer inte helt som många påstår att mobbare kommer från mer eller mindre dysfunktionella familjer. Det finns definitivt socialt mycket välfungerande familjer där barnen är mobbare, utan tvekan! Ofta kan det nog visa sig att någon förälder i grunden har draget själv, men kanske väl dolt. Kan det då vara ett genetiska drag?
Det är naturligtvis svårt att komma åt problemet då det är så utbrett och att personerna ofta är normalfungerande prestationsmässigt. Det enda problemet är att dom gör andra illa, förstör livet för någon annan!
dsc_4143
Medmänsklighet är heller inget som kommer med modersmjölken, det är något vi ständigt måste lära våra barn. Det är nog lätt att glömma. Vi lär dom sitta fint, ställa in mjölken, använda bestick och duka undan. Men att på djupet vara en medmänniska som sätter andras välmående i samma rum som sitt eget är svårare att påminna sig om att lära ut.
Idén om att mobbing skulle vara ärftligt styrker min teori då man kan se mycket små barn ha dragen, redan då de lär sig prata. Är det en avvikelse som skulle kunna förebyggas med rätt hjälp? Då skulle det i så fall göras tidigt.
Åtminstone kan man konstatera att dom orsakar minst lika mycket problem som andra med särskilda behov, det är bara att denna grupp är svårare eftersom ingen så gärna vill konfrontera en överlägsen (f.d. mobbare?) förälder med att dess barn är en mobbare och kanske behöver söka hjälp för det.

Jag kallar den Lars…!

 

Vår viktigaste uppgift är väl att vara goda föredömen.

När jag drev runt i Göteborg i väntan på att mina kära skulle genomföra sin löprunda, hade jag inte så mycket annat för mig än att sitta på en restaurang och iaktta människor som kom och gick och sprang förstås. Bevittnade bl.a. fuskare som tog sig över kravallstaket för att gena ett par kilometer, kände dom sig som vinnare tro?
Sedan var det alla dessa mobiltelefoner förstås. Sms, instagram, facebook mm.
Har man någon i sitt sällskap vare sig det är ett barn eller en vuxen, men ändå föredrar att umgås med någon på facebook så tycker jag att det näst intill kan betraktas som mobbing, kanske inte då alls medvetet. Men man föredrar faktiskt att engagera sig och umgås med någon som den fysiskt närvarande personen inte kan ta del av.
Efter Göteborgsbesöket kom vi sent hem, fick då se en ung flicka och pojke sittande ensamma och barfota på en trottoarkant med var och ens hand, inte i den andres utan i varsin mobiltelefon och med en Pinocchionäsa fastborrad i skärmen.
Jag undrade då för mig själv hur många förhållanden som splittras pga. denna mentala frånvaro, när man väljer att hålla sig uppdaterad med omgivningen istället för att vara närvarande med sin partner eller sina barn. Man borde heller inte skylla på, vi har ju ändå inget särskilt att prata om! Det finns en risk att det alltid blir en avvägning, vem är mest populär? för det är väl just de det handlar om, eller? Vem som är mest intressant!
Jag påminner ofta mig själv om detta också.


Samuel har tagit intryck av vuxenvärlden.
Han sparkade hårt på en hink i sandlådan och jag undrade, varför?
– Jag kallar den Lars…! Han har lärt mig göra tårtor och nu kan jag det, så nu måste han få sparken!!!?

huset

Dessa två har arbetat hårt här hemma i två timmar mot belöning, på uppdrag av skolan för insamling till ett barnhem i Kenya som drivs av en ung tjej som heter Julia Snive. Bra initiativ!

Eller vem jobbade??
jobbareelisia. A

Varningstecken!!

Detta är fredagsmys.
Genrep med ungdomsblås och storband inför tävling på söndag. Succé som vanligt!
”Duktiga barn ni har”, avslutar storbandets ledare Roger med att säga. Vilka duktiga lärare dom har, säger jag.

1

Mina tjejer och jag var i Linköping i går och shoppade.
När man är tjej går väldigt mycket tid åt till att fascineras av allt som överhuvudtaget går att titta på. Vilken marknad man kan göra på det.
Själv är jag ganska enkelspårig, men jag försöker så gott jag kan. Fram till klockan sex var allt relativt ok, men då började jag känna energin rinna ut.
Trodde nästan ett tag att jag blivit smittad av en influenssjuk Samuel, men när jag räknat efter, insåg jag att det var nio timmar sedan som jag åt och drack något. Lustigt att man bara kan glömma bort.
(Tjejerna åt på McDonalds)

I dag tog dr. Phil upp ett ämne som jag många gånger reflekterat över.
Att vara ”populär” behöver inte betyda att man är snäll och god.

Många av dessa som sägs vara ”populär” har en så överlägsen attityd att man måste ställa sig in hos denne för att inte hamna utanför och rentav bli mobbad.
”Populär” är ett uttryck som ofta används i skolans värld och man kan nästan höra på barnens tonläge när dom pratar med varandra om ”de populära”, att det handlar om en ganska osympatisk ”ledare” många gånger, (inte alltid, men ofta).
Jag tror att vad som saknas kan vara vuxna som lär dom (om de nu inte har det medfött) empati, och vägleder till att se och finna sig själv i sin situation.
Det är många barn som inte får empatin med modersmjölken och som därför måste lära sig.
Att vara ”populär” kan alltså vara ett varningstecken.
Kanske även de som är i  personsens omgivning skulle bli uppmuntrade till att inte alltid ”hylla” denne i alla lägen,  kunna på ett schyst sätt säga ifrån.
Det finns mobbinggrupper på skolorna, de har en viktig funktion. Där skulle en lämplig vuxen kunna analysera och göra detta beteende tydligt för alla elever.
Detta är inte så svårt att se, men man måste vilja se och våga.

hjätrat
Har lämnat in en målning för inramning idag, spännande!
För den som vill, brukar jag fotografera några lämpliga ramar hos galleristen här, för att sedan maila exempel till de som beställt tavlan. På så vis kan denne vara med och bestämma utseendet på ramen, även om man vill låta mig ta hand om det.
En bra lösning.