Varför porträttmåleri ?

Jag är porträttmålare därför att jag alltid har varit så fascinerad av människans hela existens, så väl ut som invändigt och finns det något vackrare att avbilda.
Människans psykologi är också så outgrundlig, och som jag tror formas en persons ansikte med tiden utav dess uppväxt, med erfarenheter upplevelser och arv.
De grundläggande dragen finns där från allra första början men de dolda dragen formas med tiden allt eftersom vi samlar på oss intryck och händelser. Ansiktet präglas och avslöjar mycket av hur vi har haft det, vad vi har varit med om och bär inom oss.

modell.1Jag fick en gång, när jag gick på konstskola, veta att om man i en stor landskapsmålning placerade en figur om än så liten, föreställande en människa så dras betraktarens blick automatiskt till denna figur, som man kopplar till sig själv och identifierar sig med.
Även hur man som betraktare av en abstrakt målning omedvetet kan få väldigt diffusa detaljer att föreställa en människa. Vi vill gärna kunna koppla det vi ser till något som vi kan placera oss själva i.

abra.Vår goa kille spelade saxofon själv, på mässa i Tranås kyrka samt Säby kyrka i söndags. Av hänsyn ville jag dock inte fota honom i kyrkan.
Det är så härligt att se hans mod, han är verkligen en stark ung person. 

Måla som musik

Fredag, TGIF (Thank God It`s Friday) Visserligen skiljer sig inte fredagar så mycket mot resten av veckans dagar för min del, men det är en viss frdagskänsla  ändå.

Till något helt annat.
Som ung drömde jag om en musikstudio, något jag absolut skulle ha som vuxen. Det blev ingen musikstudio utan en målarstudio, men det hade jag inte drömt om. Jag ville gå en musiklinje men kom in på en konstskola, ok fick väl ge mig då. Fortfarande kan jag känna ett sting av hur gärna jag hade sysslat med musik. I stället får det vara en inspirationskälla för konst. OLYMPUS DIGITAL CAMERA Känslan slår mig ofta, tänk om jag kunde måla lika bra som musik!  Konst och musik är besläktade, naturligtvis för att musiksjälar och konstsjälar är så nära varandra mentalt. Jag betraktar det ibland som en psykisk åkomma. En drift som är så stark och svår att undkomma. Att vara en konstnärssjäl är inte alltid så glamoröst och förmågan att uttrycka sig kan vara väldigt viktig.
Martin Schibbye sa i ett tvprogram, under tiden som han skrev på deras bok hade han inga mardrömmar, men när den var klar så kom drömmarna. ( Boken som han och Johan Persson har skrivit är så stark, väl värd att ta del av. Den pågår som radioföljetong där budskapet når ut till många och måste väcka reaktion.) Han har skrivandets förmåga vilket kanske räddar honom.