Ett kall

Döden döden, inledde Astrid Lindgren sina samtal.
Corona Corona, så är det avklarat.

Jag slits mellan skola och ateljé. Bägge platserna är stimulerande, jag älskar kreativa tonåringar men ibland tror jag att mina ambitioner blir lite mycket för dom, att hitta en balans för något man brinner och lever för som jag gör för konsten, är svårt. Jag skulle aldrig kunna undervisa i något som jag inte själv tycker är viktigt, därför kan jag bli lite för frustrerad när barnen bara spelar dumma. Samtidigt tror jag, att någonstans väcks en respekt när dom känner att detta är på liv och död för mig 😉

Jag är ingen ”pysslig” typ, vilket kan förvåna mina elever när dom tror att dom ska komma till mig och leka, för mig är konsten i den mest levande existensiella och samhällsaktuella form mitt kall och det är så jag vill undervisa. Det betyder inte att det är tråkigt och tungt utan snarare ett livsviktigt inslag i livet som dom kanske inte reflekterat över tidigare, det är min ambition iallafall. Jag följer en läroplan men utformar uppgifter utifrån ett konstnärsperspektiv som jag tycker är bra. Just nu jobbar vi med propaganda, starka bilder och vanlig reklam, och skillnaden, hur spännande är inte det!

Ett klurigt ställningstagande vi kommer inför snart, är om min son ska börja på den skola som jag eventuellt kanske kommer jobba på nästa termin också. Jag kommer alltså få undervisa mitt eget barn, jag vet inte om det är en för eller nackdel. Jag vet att jag inte jag kommer särbehandla honom på något sätt, men jag är rädd att andra inte vågar vara ärlig mot mig om honom, och det vill jag verkligen.

I ateljén växer spännande porträtt, ingen den andra lik, och egna stora målningar fram.

Allas trygghet

Vid matbordet kom våra tonårsbarn in på ett ämne som inte var förvånande utan snarare väntat nämligen om alla nyanlända som i en hast börjat droppa in på deras skolor. Det var inte helt posetiva invändningar de kom med dess värre. Vi tog en lång diskussion och var så småningom överens om att det som blir förändrat i deras vardag måste accepteras vare sig det känns helt korrekt för dom eller ej.
Man får inte vara naiv och tro att dom bara ska finna sig i situationen.
Lite underligt är att barnen i skolan inte får mer information om rådande situation med alla som är på flykt för att söka skydd.
Barnen får nu uppleva en förändring och en ökning av elever på sina skolor. Hur ska de acceptera och villigt dela med sig av plats och utrymme om dom inte förstår det väsentliga och vad som försiggår. Kanske tycker vi själva att det är svårt att förstå och svårt att veta om det vi hör alltid stämmer, det kan vi kanske inte göra och självklart inte hur det kommer att sluta, men vi måste nog vara ärliga och det är helt möjligt att diskutera med de unga och låta dom ställa alla sorters frågor och få dom att förstå hur svårt det också kan vara att svara, vi lever alla i en förändring.
Men barnen som befinner sig i verkligheten och omger sig med alla nya varje dag måste få förklarat vad som händer för att kunna ha förståelse och för att en integrering sedan ska fungera bra, tror jag! vi kan inte skydda dom ifrån det.

Jag har redan sagt detta i ett tidigare inlägg men ville göra det igen eftersom det känns så viktigt.

Har inga lämpliga relaterade foton, men dessa spädisbilder får uttrycka … alla människors lika värde och att alla barn har rätt till en trygg uppväxt.

ljus

 

clown

Allt är inte roligt… men mycket!

I bland kan man känna sig som den fågel som göken valt att lägga sitt ägg hos, för att sedan desperat flyga in och ut ur boet för att tillgodose den smått galna ungen.
En gång räknade man att en gök gal 120 gånger i ett sträck utan uppehåll, även det tycker jag kan påminna om mina barn ibland.
Vissa stunder tvingas man av vädret att hålla sig inne, det kan ju vara bra för det finns ju en hel del sysslor att göra där också då alla har sprungit ut och in i flera dagar och ingen vill städa upp efter sig.
Det är bara så konstigt att en del tonåringar inte alls håller med om detta.

Denna lilla tös sig lik, nu som då.

den rättvise

 

I går fick jag överlämna en tavla, mottagaren verkade mycket nöjd och glad, och därmed jag likaså. Det är så otroligt roligt att överlämna, och se reaktionen hos beställare då de betraktar resultatet.

 

Tankar om tonåringen

Det kan vara svårt att förhålla sig till att MTV tillsammans med många andra ungdomsmedier som flödar, är så delaktiga i vår uppfostran.
Vi var på en föreläsning av en psykolog som med lång erfarenhet visste hur man arbetat med ungdomar i alla år.
Men vi har stött på problem som tillkommit på senare år och som vi inte har en aning om hur vi ska bemöta, en konkurerande förebild. Om vi bara uppgivet suckar och lämnar vårt barn med detta intensiva media flöde så blir vi snart besegrade och ungen kan ohejdat sluka, och med all dess nyfikenhet skapa sig en falsk och fullständigt missriktad verklighet.
Vad göra då?
Ta del av lite, tyck, tänk och reflektera tillsammans på det som känns rätt och det som känns helt fel utan att spela tonåring själv. Förhoppningsvis har en förälder en mer utvecklad vishet som den kan dela med sig av, men även om vi ofta är korkade så tar de ändå in vår åsikt i sitt obearbetade register. Är man ärlig och uppriktig så får man, utan att heller mästra, oftast visad respekt. Denna konkurrens till uppfostrare blir vi nog inte av med så enkelt, den tillhör tiden och är det några som hänger med i tiden så är det väl våra tonåringar. Det är nog bäst att vi hänger med lite också om vi vill ta del och kunna påverka våra barns liv.

Att älska sin nästa

Jag är inte bara konstnär, jag är mamma också !
För mig innebär det att jag allt för ofta lever i symbios med mina barn. Det kan vara ganska omtumlande ibland, då jag har fyra barn i åldrarna fyra till tjugofyra år och därmed i helt olika faser i livet. Jag kan alltså ha fyra åldersrelaterade kriser samtidigt. Wow!

blogg

Tonåringar är ganska radikala i sina beteenden mot varandra men inte alltid så empatiska. Välvilja mot sin nästa, tycks vara något bortglömt eller så tror vi att det automatiskt överförs via bröstmjölken. Att värna om sin nästa borde självklart vara en viktigare lärdom än att hantera kniv och gaffel.
I uppfostran måste vi ständigt mata in hos våra unga vad omsorg är, att lära dom vad ordet empati innebär och att ha tålamod och överseende med sin omgivning, men även att ta hand om sig själv, kan man inte glädjas eller ta emot kärlek är det svårt att visa det, eftersom det då kan kännas som något främmande.
Man är inte en kuvad person för att man är en god medmänniska, tvärtom ! En stark människa behöver inte sänka andra för att växa själv.
Man slutar inte att vara ett föredöme som förälder när barnen blir över tjugo. Relationen kanske blir mer kompis-lik, men då en föredömlig kompis.