Prästens barn är värst

När man har tonåringar vet man att sommarlov är en tid då man känner sig fri utan krav. Hemmet är ofta bara en destination för vila och näringsintag som man anländer till vid behov.
Hur vet man att man kan lita på sin tonåring?
Min pappa var pastor -prästens barn är värst- ett uttryck jag många gånger funderat över.
Jag tror att om man som förälder har samma riktlinjer och åsikter inför sina barn och sig själv som man visar upp för andra så skapar man respekt och tillit hos sina barn.
Men vill man påskina en starkare moralisk sida än vad man i det privata sen kan leva upp till, kan vara alkohol, åsikter om särskilda folkgrupper moral och etiska uppfattningar och mycket annat som man lever ut inför sina barn men som man sedan har svårt att stå för inför andra. Något som barnen tveklöst snappar upp.
Vad blir då reaktionen hos barnen tro?
Har man svårt att vara entydig och stark så kanske man ska vara ärlig även då och förklara det.
Eller om något man känner egentligen är fel, bara vara tyst!
Eller alkohol…det hjälper inte tonåringen om man smygbjuder och sedan låtsas att man står för nolltolerans.
Som pastor är man i en extrem situation där man exponerar sig själv hela tiden, sitt eget förhållande till alla känsliga och djupa livsfrågor som vi andra kan välja att undvika, därför blir där något påtagligt om man lever som man lär.
Jag är ganska säker på att prästens/pastorns barn kan gå rätt hårt på och spegla sin förälder om dom uppfattar den på ett sätt inför församlingen och ett annat i hemmet, därav uttrycket, prästens barn är värst (Enligt min förklaring)
Jag har en klar övertygelse om att min pappa skapade ett starkt band både utåt och till oss barn på ett för oss alla personligt sätt genom att vara den han var, ärlig och med en orädd inställning till livet, mottaglig för reflektion och dialog oavsett för vad eller med vem. Det skapade ett starkt förtroende och en stor tillit.
Han lever inte längre men min bild av honom är inte förskönad, han var den han var och jag kunde aldrig vara oärlig mot honom och den ärligheten önskar jag förmedla till mina barn och det får mig även att kunna lita på dom, inte att allting blir rätt men att dom försöker vara ärliga.

ab el

Dagen i dag!

Nu har det hänt igen, för sjuttonde gången!!
En tonåring har fyllt år! Grattis världens goaste Elisia.
Hon som kom till världen den där dagen som var uträknad just för henne.
Ett rufsigt litet troll som det bolmade värme ifrån. Min erfarenhet tio år tidigare var en liten blå, kall bebis som fick ligga i uppvärmd vattensäng. Denna däremot blev jag strängt uppmanad av en sköterska att klä av, du ser väl att det ryker om henne😉
Vilken fenomenal tur att det blev just du som kom till världen den där dagen Elisia.

imageFinaste storasyster!image

Brev till min pappa

Minns du, pappa, för 26 år sedan.
Det var precis innan Du skulle predika på en gudstjänst. Du mötte mig i kyrkgången med öppna armar inför allas blickar, jag är stolt över dig, sa du och gav mig en stor kram.
Tystnaden i kyrkan hade varit tryckande när jag smugit mig in längst ner med min proggiga tonårsuniform, lappade jeans och säckig murarskjorta och med en nyfödd på armen!
Någon Du kunde och kanske i mångas ögon borde skämts över, din tonårsdotter!
Det var en tydlig markering var Du stod.
Som pastor kunde man kanske tro att moral var ett signum, men Du såg utanför ramarna och Din kärlek var större. Jag minns, och det präglar mig.
Saknar Dig så mycket varje dag och på så många plan, pappa. 

”Jag har en tro som ger mig tröst och styrka att vi ska ses igen när tiden tagit slut.
Trots att skiljas var så svårt så vet jag att Du lever i ett ljus, i det hemmet som vi kallar Faderns hus”.


OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Elisia med pappas urna