Inget ser bra ut från början

Just nu pågår målandet av en rad av vuxenporträtt, varav samtliga är män. Jag har stor vana att måla mörk klädsel som exempelvis kostymer och ändå är det en utmaning varje gång. Att måla mörkt är svårt. Det konstiga är att utmaningar i målandet liksom dras jag till. Skulle jag få känslan av rutin i det jag gör, hade jag nog inte kunnat känna den glädje som jag gör inför varje projekt. 

Mitt måtto och stora utmaning när jag målar med unga är att våga misslyckas, kör på utan att ge upp, var inte så petig. Hur skulle det funka om jag gav upp varje gång det såg ut som katastrof, då hade jag absolut inte fått till en endaste målning. 

Jag önskar så att jag kunde förmedla och föra över den känslan på de jag möter som jag ska lära ut till. Ingenting ser bra ut i början och det går upp och ner hela tiden när man målar och man får inte se det som ett misslyckande. Det har många svårt att acceptera. Påfallande ofta kommer dom efter att ha dragit bara några streck på sitt papper och frågar vad de får för betyg på dom strecken. Sen gör dom lite till och efter några minuter ställer dom samma fråga igen, dom kräver snabba resultat och lika snabb respons. Utan glädje i skapandets process är allt arbete meningslöst. 

Saknad butik, nytt på gång

Det har nu tillkommit ett gäng nya porträtt i min ateljé. Jag gillar verkligen den frihet jag känner när jag målar. Varje målning är till hundra procent ny och lika spännande att verkställa, jag tröttnar aldrig på den känslan och utmaning varje porträtt innebär.

Idag handlade jag och min dotter material på konstnärsbutiken i Linköping. För några månader sedan var det en stor inspirerande välfylld och tillsynes (och vad dom själva sa) en blomstrande butik. Det var en fröjd att komma dit, samla inspiration, hitta nya produkter diskutera och utveckla sina idéer med andra. Allt det där en konstnär törstar efter. 

Plötsligt slog dom igen, efter att just ha invigt en utökad lokal. Nu beställer man online med möjlighet att åka till lagret för att ringa på en klocka och snällt vänta utanför i bilen några sekunder för att få produkterna i handen. Det tog ca. tio sekunder, sedan kunde vi vända och åka hem igen, smidigt men ingen spontanhandel, inget gå runt och titta på vad man kan göra av allt som erbjuds i butiken. Det är faktiskt en större förlust än vad jag kunde tro. 

Är det fler än jag som känner en tomhet över att inte kunna handla i butik, känna på materialet, inspireras och prata med någon?

Fota utan kamera!

Nu är alla barnporträtt klara, nästan samtidigt! Efter en tid med bara barnporträtt följer nu en rad målningar av män. 

Jag levererade oljemålningarna av de två små syskonen till Lund. Jag valde att lämna kameran hemma av praktiska skäl, annars är det värdefullt att ha den till hands för fotografering när man reser runt i vackra Sverige. 

Men när jag kommer ner till familjen får jag frågan om jag inte kan tänka mig att porträttera den äldre mannen och hans hund, det var efter att jag berättat om en målning jag gjorde för många år sedan av en man (Viking lines ordförande och redriägare från Åland, finns att se i bildgalleriet)  vars hund avlidit. Jag satte samman två bilder då det inte fanns någon bild på dom två tillsammans. 

Jag kände naturligtvis för familjen i Lund, då hunden som var till åren kommen förmodligen inte hade så långt kvar. Min mobilkamera är inte bra alls så det var inte något alternativ, och inte kändes det så lockande att åka sjuttio mil för att hämta kameran. Däremot fanns Elisia med som resesällskap och hon har en hyfsat bra mobil. Aldrig har jag trott att jag någon gång skulle fotografera mina porträtt med en mobilkamera! Det vore konstigt om jag sa att det gick lika bra, men det är inte fotot som ska förstoras som tur är, jag får bara jobba lite extra med kvalitén när jag målar istället. 

Porträtt och symboler

Tiden i ateljén är något begränsad just nu. Men det är en period som är fylld av meningsfullt innehåll ändå. Jag hyser djup beundran för engagerade och fantastiska lärare🙏 

Ska jag vara helt ärlig så är det ingen större skillnad när man kommer hem mot att ha en helklass med nior! Det är bara att jag har blandade åldrar hemma, men intensiteten är densamma. Jag bär alltid med mig konstnärssjälen överallt, på gott och ont. Just nu får dom lära sig grunderna i porträttmåleri, kanske inte helt överraskande, men det är faktiskt eleverna själva som velat det. Faktiskt fanns det inte riktigt på min planeringslista för bilduppgifter. Jag är så rädd att dom ska tycka det är tråkigt, för det är ju lite tålamodsprövande.

Det är härligt att mötas varje dag av ett stort kreativt gäng, och det är stimulerande att få de som inte är lika kreativa att våga försöka. Sen är det kanske inte är detsamma om man skulle jobba så här år efter år. Att tillfälligt hoppa in och göra något annat som omväxling är en bonus då jag fortfarande har en mitt eget att gå tillbaka till.

Vi fotar och målar porträtt. Dom får även designa en egen vapensköld för att spegla sin egen personlighet och intresse. En bra kombination eftersom symboler ofta är ett inslag i porträttmålningar.

Dom får jobba som jag gör och inspireras av porträtt jag kan berätta om. Symboler kan se väldigt olika ut. En gitarr och ett fönster kan vara symboliskt. En färg på ett band är symboliskt. Det är ofta symboler finns med i ett porträtt, för att spegla personen på målningen.

I och utanför ateljén

Min ateljé må vara den plats där porträttmålningar och andra målningar trängs tillsammans med färger av alla världens sorter och millioner tillbehör därtill. Men vill man så kan den snabbt förvandlas till clean fotostudio.

Denna lilla söta firade sin ettårsdag i min ateljé. Hon var snabb att krypa iväg men några fina bilder lyckades vi med.

Vårt hus hänger med i utvecklingen kan man säga för att ta det positivt. Värmesystemet i form av vedpanna har brakat ihop helt och vi har fått ett akut beslut att lösa på en kvart. Vilken är den bästa uppvärmningen för vårt hus på berget? Kanske bergvärme! Alla inblandade förstår det akuta läget och har varit väldigt hjälpsamma och på ett par veckor har vi snart ett helt nytt värmesystem och behöver inte frysa längre.

Morgonnyheterna stod på i bakgrunden nu på morgonen och jag smålyssnade på en kvinna som lät väldigt trygg och klok, som vilken välutbildad sympatisk kvinna som helst. Kanske psykolog eller någon form av sjukvårdare tänkte jag. Så hörde jag vad samtalet handlade om och tittade upp. Det var inte direkt det jag föreställt mig. Där satt en fd. uteliggare och bostadslös kvinna som pratade om utsatta och hemlösa kvinnor. Det var ingen tvekan om att hon hade levt i missbruk och utanförskap större delen av sitt liv, det vittnade hennes utmärglade kropp och utseende om.
Men varför? Hoppas hon får många kramar och bekräftelse, så fin hon är. Jag kan inte låta bli att tänka på hur en människa kan hamna så fel och i samma person sitta inför tvkameror och vara så otroligt lugn klok och närvarande. Det må vara fördomsfullt av mig men jag tror dom flesta nog skulle känna det jag gör.

Konst musik och historik miljö

Konst och musik är två ”syndrom” som har sitt ursprung ur samma släkte.
I ett program på radio talade dom om den Svenska tonsättaren Johan Helmich Roman som levde och verkade på 1700-talet och att han, liksom andra musiker då, inte var speciellt högt aktade. Man ville gärna ha konst och musik men ingen skulle göra den.
I dag tror jag det snarare kan skapa en slags förvirring, en syssla som är lite svårplacerad.

Jag målar tolv musiker, alltså konst och musik i sin bästa förening. Varje dag framträder dom mer och mer. Individer med en bakrund och historia, vissas värre än andras.

I går var jag inbjuden till tempelriddarordens loge för en fotosession. Det var en väldigt spännande miljö. Vad fyra gråa väggar kan dölja och vilken värld som kan öppna sig när man kliver in genom en port.
Det ska så småningom bli ett stort oljeporträtt som ska dela plats med många andra gediget arbetade porträtt. Miljön var så pampig och den bar på så mycket historia, jag fick en fin lektion och rundvandring.

Orka lite extra

Jag hade finfint sällskap till Stockholm i går. Mina tjejer Eline och Elisia och kusinen Elias, det kunde inte bli annat än bra.
Gården vi var till låg på Värmdö, väldigt vackert. Där skulle jag fotografera för att porträttera en man.
Mitt gäng och jag blev härligt bemötta. Tanken var att mitt sällskap skulle ta en promenad på Värmdö medan jag fotograferade, men vi hamnade alla runt köksbordet över en kopp kaffe, trevligt!

Efter en fotosession brukar jag vara ganska trött och vill för det mesta bara åka någonstans och äta och sedan vända hemåt. Men det var inte alls vad mina medpassagerare förväntade sig. Så efter att ha lämnat av kusin Elias till sin studentlya så åkte vi till moderna museet. Jag gillar faktiskt Moderna skarpt och jag är så glad att dom fick mig att orka lite extra.

Stockholm är ju så magiskt vackert kvällstid.

 

Tillbaka

Samuel fick ligga två nätter på Eksjö lasarett. Det är lite coolare att ramla i skateparken och bryta armen än att ramla av en stol som Elisia gjorde en gång, konstaterade Samuel och jag. Men att det sen skulle kräva mer än en operation var absolut inte lika coolt.
Nu är älskade lillebror hemma iallafall, välmående om än något omtöcknad. Det värsta för honom har varit all väntan. Att ligga stilla i en säng i två dagar var en pers för honom. Han var fantastiskt tålmodig och muntrade upp all personalen med sitt glada humör. Dom ville behålla honom som en glädjespridare, men han kom hem tillslut till en familj som längtade.

Två glada killar, strax innan.

Samuel och Eline ägnade sig åt avancerad sjukgymnastik i morse som slutade i dans.

 

Nu väntar ateljén, ett oväntat avbrott så här innebär ganska mycket mer jobb än vad man önskar. I dag ska iallafall en tavla skickas iväg och jag överlåter ansvaret till postnord. Ofta levererar jag själv men ibland är det smidigare att skicka med post och hoppas på att det kommer fram!!!
På fotot längst ner till vänster är några förbrukade ”mjölkförpacknings-paletter” bästa uppfinningen.

 

Målar i slowmotion

ID-fotografier som man bär runt på och ganska ofta är tvungen att visa upp är inte alltid lika smickrande som många andra bilder man har på sig själv. Därför tycker jag det finns anledning att ta bilderna själv, dom blir bättre och man behöver inte dölja porträttet med tummen.
Jag har tagit många såna och det går snabbt och är smidigt.

Ateljén är det varmaste rummet i huset och allt går i slowmotion, men jag försöker måla en stund varje dag. Men denna sommar är verkligen extrem.

Det har varit så många varma dagar och funnits många chanser att ta ljuvliga sommarbilder på denna lille, ändå valde vi idag första dagen som var lite mulen, att fotografera inomhus. Det var varmt med blixtarna så processen gick fort.
Vår lilla Sakarias.