Ett kall

Döden döden, inledde Astrid Lindgren sina samtal.
Corona Corona, så är det avklarat.

Jag slits mellan skola och ateljé. Bägge platserna är stimulerande, jag älskar kreativa tonåringar men ibland tror jag att mina ambitioner blir lite mycket för dom, att hitta en balans för något man brinner och lever för som jag gör för konsten, är svårt. Jag skulle aldrig kunna undervisa i något som jag inte själv tycker är viktigt, därför kan jag bli lite för frustrerad när barnen bara spelar dumma. Samtidigt tror jag, att någonstans väcks en respekt när dom känner att detta är på liv och död för mig 😉

Jag är ingen ”pysslig” typ, vilket kan förvåna mina elever när dom tror att dom ska komma till mig och leka, för mig är konsten i den mest levande existensiella och samhällsaktuella form mitt kall och det är så jag vill undervisa. Det betyder inte att det är tråkigt och tungt utan snarare ett livsviktigt inslag i livet som dom kanske inte reflekterat över tidigare, det är min ambition iallafall. Jag följer en läroplan men utformar uppgifter utifrån ett konstnärsperspektiv som jag tycker är bra. Just nu jobbar vi med propaganda, starka bilder och vanlig reklam, och skillnaden, hur spännande är inte det!

Ett klurigt ställningstagande vi kommer inför snart, är om min son ska börja på den skola som jag eventuellt kanske kommer jobba på nästa termin också. Jag kommer alltså få undervisa mitt eget barn, jag vet inte om det är en för eller nackdel. Jag vet att jag inte jag kommer särbehandla honom på något sätt, men jag är rädd att andra inte vågar vara ärlig mot mig om honom, och det vill jag verkligen.

I ateljén växer spännande porträtt, ingen den andra lik, och egna stora målningar fram.

Barnporträtt och annat måleri

Sommarlovet närmar sig och jag avslutar två syskonporträtt i olja. Att få dela den sommarkänslan med ett gäng elever är en förmån. Vi jobbar med satir och humor i konsten och det är klurigt. Det krävs ett viss mått av ståuppkomik för göra en slagkraftig och träffsäker bild. Planen är att dom nästa termin, åk.9, ska göra skyltar i trä eller keramik med bilder dom arbetar med nu, och sätta upp ute. Skolgården kommer bli proppfull av satiriska budskap, häftigt!

Två barnporträtt som börjar bli klara.

Nu satsar jag några dagar heltid på att måla mina egna målningar samt porträtt, och försöker lägga eleverna åt sidan. I mina egna stora målningar finns ett stråk av, och ett underspråk som snuddar vid satir fast på ett mycket mindre ”rakt på” sätt. Behovet av uttryck är alltid upphovet till varför jag gör mina egna målningar.

På gång!

Konst musik och historik miljö

Konst och musik är två ”syndrom” som har sitt ursprung ur samma släkte.
I ett program på radio talade dom om den Svenska tonsättaren Johan Helmich Roman som levde och verkade på 1700-talet och att han, liksom andra musiker då, inte var speciellt högt aktade. Man ville gärna ha konst och musik men ingen skulle göra den.
I dag tror jag det snarare kan skapa en slags förvirring, en syssla som är lite svårplacerad.

Jag målar tolv musiker, alltså konst och musik i sin bästa förening. Varje dag framträder dom mer och mer. Individer med en bakrund och historia, vissas värre än andras.

I går var jag inbjuden till tempelriddarordens loge för en fotosession. Det var en väldigt spännande miljö. Vad fyra gråa väggar kan dölja och vilken värld som kan öppna sig när man kliver in genom en port.
Det ska så småningom bli ett stort oljeporträtt som ska dela plats med många andra gediget arbetade porträtt. Miljön var så pampig och den bar på så mycket historia, jag fick en fin lektion och rundvandring.

Musik-konst-ande

Det var en härlig upplevelse att titta på tv i kväll. Pristagarna av Polarpriset, dels Metallica jättehäftigt såklart, men den afghanska man som grundat musikinsitutet i Afghanistan där det tidigare rådde musik förbud, så otroligt fint att höra hans ord. Vilket mod!

Jag anser att musik-konst-andlighet hänger ihop och är livsviktigt för vår överlevnad. Hur tänker jag då? Kropp och själ hänger ihop, där finns något basalt som har en betydande funktion. Det är kittet mellan kropp och själ.

För min egen del är dock själen mer fungerande än kroppen.
Under hela den kalla vinter/höstperioden känner jag en virusinfektion i kroppen, inte så att jag smittar, var så lugn. Men så gott som varje dag känner jag en infektionskänsla och häver i mig mängder av ingefära. Jag har i många år funderat varför det är så, för när sommar och värmen kommer är den känslan helt borta. I dag har det varit kallare än på länge och direkt känns det i kroppen…stort frågetecken? 

Tro och kontroll

Vi har inte riktigt motståndskraft mot en sån här vargavinter. Ingen familj tycks skonas från sjukdom och inte undra på, vi klarar inte riktigt av detta klimat. Vi har också drabbats men inte så farligt som många andra, peppar peppar! Första gången i mitt liv som jag tycker att vanlig influensa verkar mer plågsam än magsjuka, jag som ändå är fobiskt rädd för det.

Det allra jobbigaste med sjukstuga är faktiskt käpparna i målarhjulet! Jag blir så frustrerad när allt står still och tankar som sänker modet gärna tar över. Tro och kontroll måste komplettera varandra, där tron tar över när kontrollen är svag.

Så sne, så rätt!

Varför är det så svårt att vara pedagogisk i matematik.
När jag vänder och vrider på lösningar för att hitta den bästa förklaringen så förvärrar jag det bara för varje gång jag öppnar munnen.
Han går i andra klass så det handlar inte om svårighetsgraden, men hur får man en annans hjärna att klicka?
Och vad svarar man på den återkommande frågan; varför ska jag lära mig detta?
Vi har verkliga mattesnillen i den nära familjekretsen och dessutom min syster som är utbildad specialpedagog i matte. Så man kan väl säga att glappet mellan oss i intresse och kunskap är rätt stort.

Den naturligaste tanken är att läraren ska vara pedagogen och det är där mitt barn ska lära sig.
Men han får ibland hem läxor som han inte förstår och har pressen på sig att göra.
Hur många gånger har jag inte suttit och försökt förklara ”mellanled” t.e.x. för alla mina barn. Jag har själv aldrig använt begreppet och lärt mig det i praktiken vad jag kan minnas. Det är möjligen något som bara finns där i det undermedvetna abstrakta tänkandet.
Från det till att kunna på ett begripligt och enkelt sätt förklara för en åttaåring.
Jag känner mig dum, han känner sig dum och vi drar ett likhetstecken, vi är lite dumma vi som inte kan matte och inte har den pedagogiska kompetensen.


Om jag skulle lära ut konst ( jag lämnar nu min motpol, matten) så vore det första momentet att ta bort alla regler och principer.
Jag skulle försöka bombardera mina elever med inspiration på olika sätt. Det enda som skulle kunna sätta stopp är om man inte har förmågan att känna inspiration, det är grundläggande för konstnärskapet.

Det finns så mycket man kan säga om kunskapskrav inom konstnärsskap, tar man bort det, så är man långt gången och på rätt väg.
Från det att man sätter in regler tar man i samma stund bort förmågan att tänka fritt, vilket är konstens grundmoment.

Jag gråter nästan av lycka när jag ser Lars Lerins program ”Lerins lärlingar”. Där får han individerna att verkligen blomma ut bara genom att tillföra inspiration och ge beröm.
Han exemplifierar det jag alltid tyckt varit det enda riktiga tillvägagångssättet inom konst, och visar hur otroligt betydelsefullt det kan vara för en individ att lyckas bara genom att använda sin egna kraft och tänkande.
Vad Du kan!
Vilken bra tanke Du har!

Jag skulle dessvärre kunna skriva en hel bok i detta ämne.
Inspiration-fri tanke-Uppskattning.

Den här är en vas! I mina ögon ett konstverk, som jag uppskattat i många år.
Eline gjorde den när hon var liten. Minns att hon skämdes att visa mig den. Enligt bedömaren följde den inte ” konstens regler”. Jag älskade den från första stund.
Vilket konstverk! Så sne, så rätt så personlig.

Var går gränsen

Är jag en väldigt dålig förälder om jag inte köper en hund till mitt barn?
Samuel hävdar det bestämt, att jag är världen sämsta mamma om jag inte gör det. Orättvist är det också, för under både Eline Elisa och Abrahams uppväxt hade vi minsann hund, ska han då aldrig få en?
Det är nästan så jag viker mig för hans tårar och vädjan, jag glömmer ibland bort att vi faktiskt valt bort tanken på hund.

Vår lilla Sacke.

Till något helt annat. Vad sägs om en målning för 800 miljoner kr.? Det är vad Leonardo da Vincis ”Manliga Mona-Lisa” Jesus målning beräknas gå för.
Är det den förlorade sonen effekten eller för att det är en målning av Leonardo da Vinci? båda faktorerna förstås, men det är en ofattbar summa. Ibland undrar jag om det är priset som kommer prägla en målning eller om priset är relevant för målningen. Visst är det utan någon tvekan ett fantastiskt historiskt värde, men var går gränsen för en summa?

Målarkurs, barndomsminnen

Tillsammans med min bror har vi campat i Mariestad, vår barndomsstad. Vi drog med våra barn och tvingade dom att uppleva sina föräldrars minnen från olika platser.
Min bror är fem år äldre än mig och därför var det så roligt när han kunde beskriva platser på ett annat sätt, sånt som jag bara har svaga minnen av.



Som kusiner känner våra barn varandra väl så jag tror faktiskt dom stormtrivdes också. Vi hade husvagnarna med förtält intill varandra och umgicks från tidig morgon till sent på kvällarna.

Likt Leif GW Persson är jag ingen stor semesterfirare. Men när man stöter på ett och annat konstverk på vägen känns det bra. Persson sa vid en intervju att han helst tar med sig lite papper och sitter och grunnar på då han är på semester och är inte så mycket till sällskap. Jag kan förlika mig lite med det även om jag kanske är mer anpassningsbar.
Men väl på plats så var det toppenbra.

Konstutställning utanför Mariestads fantastiska domkyrka.

 

Min brors dotter Saga hade laddat för att jag skulle ge henne en målarkurs.
Hon blev mycket nöjd med resultatet och visst blev det fint. Ett minne från campingen med lillasysters små skor på en strand med två eklöv, Ekudden heter också campingen.

Det var ju inte supervarmt hela tiden men barnen badade i värnen och poolen flera gånger om dagen.

 

Konst eller fotboll?

Vi har blivit riktigt fotbollsnördiga i familjen, eller inte!
Samuel spelar och säger: jag är inte så himla bra men det är roligt! Med den känslan kan man nog klara av det mesta.
Nja jag kommer nog aldrig bli ett fan, såvida inte Samuel utvecklar sin talang i takt med sin glädje. Vi var på fotbollsmatch igår när Elisias pojkvän spelade, visst är det häftigt att se men jag tycker inte om när dom krockar ramlar skriker och svär så...fotboll är nog inget för mig, men jag håller i så länge min omgivning önskar.
Däremot är konst och samtal kring konst förtrollande intressant, så tycker jag och är väl inte den första som upplever att sport och konst inte alltid samspelar. Det är nog bara så att man är skapt till det ena eller det andra, och undantagsvis till bägge.
Mitt tidigaste minne var vid ett besök vi gjorde i ett fint hus med målningar på väggar och dörrar, där en man hade en stor ateljé. Från övervåningen kunde man se ner i ateljén genom en lucka i golvet. Minns att jag tänkte: ett sånt rum ska jag också ha. Huset var Carl Larssons i Sundborn fick ja senare veta. Bilden av hans ateljé har sedan följt med tills jag kunde göra min egen. Att det skulle bli porträttmåleri kanske var en tillfällighet, han målade ju också porträtt, men lite för romantiskt för min smak. Men det är väldigt spännande att besöka gamla konstnärers hem, tyvärr dominerade männen målaryrket, så även hos familjen Larsson i Sundborn där hans hustru Karin också var konstnär.

image image