Döden döden, inledde Astrid Lindgren sina samtal.
Corona Corona, så är det avklarat.
Jag slits mellan skola och ateljé. Bägge platserna är stimulerande, jag älskar kreativa tonåringar men ibland tror jag att mina ambitioner blir lite mycket för dom, att hitta en balans för något man brinner och lever för som jag gör för konsten, är svårt. Jag skulle aldrig kunna undervisa i något som jag inte själv tycker är viktigt, därför kan jag bli lite för frustrerad när barnen bara spelar dumma. Samtidigt tror jag, att någonstans väcks en respekt när dom känner att detta är på liv och död för mig 😉
Jag är ingen ”pysslig” typ, vilket kan förvåna mina elever när dom tror att dom ska komma till mig och leka, för mig är konsten i den mest levande existensiella och samhällsaktuella form mitt kall och det är så jag vill undervisa. Det betyder inte att det är tråkigt och tungt utan snarare ett livsviktigt inslag i livet som dom kanske inte reflekterat över tidigare, det är min ambition iallafall. Jag följer en läroplan men utformar uppgifter utifrån ett konstnärsperspektiv som jag tycker är bra. Just nu jobbar vi med propaganda, starka bilder och vanlig reklam, och skillnaden, hur spännande är inte det!
Ett klurigt ställningstagande vi kommer inför snart, är om min son ska börja på den skola som jag eventuellt kanske kommer jobba på nästa termin också. Jag kommer alltså få undervisa mitt eget barn, jag vet inte om det är en för eller nackdel. Jag vet att jag inte jag kommer särbehandla honom på något sätt, men jag är rädd att andra inte vågar vara ärlig mot mig om honom, och det vill jag verkligen.
I ateljén växer spännande porträtt, ingen den andra lik, och egna stora målningar fram.
