Just nu pågår målandet av en rad av vuxenporträtt, varav samtliga är män. Jag har stor vana att måla mörk klädsel som exempelvis kostymer och ändå är det en utmaning varje gång. Att måla mörkt är svårt. Det konstiga är att utmaningar i målandet liksom dras jag till. Skulle jag få känslan av rutin i det jag gör, hade jag nog inte kunnat känna den glädje som jag gör inför varje projekt.
Mitt måtto och stora utmaning när jag målar med unga är att våga misslyckas, kör på utan att ge upp, var inte så petig. Hur skulle det funka om jag gav upp varje gång det såg ut som katastrof, då hade jag absolut inte fått till en endaste målning.
Jag önskar så att jag kunde förmedla och föra över den känslan på de jag möter som jag ska lära ut till. Ingenting ser bra ut i början och det går upp och ner hela tiden när man målar och man får inte se det som ett misslyckande. Det har många svårt att acceptera. Påfallande ofta kommer dom efter att ha dragit bara några streck på sitt papper och frågar vad de får för betyg på dom strecken. Sen gör dom lite till och efter några minuter ställer dom samma fråga igen, dom kräver snabba resultat och lika snabb respons. Utan glädje i skapandets process är allt arbete meningslöst.
