Porträtt är den konstform som mest av alla former har en viss perfektion över sig. Men under pågående arbete får misstag hagla, ibland är det helt okej i andra fall får jag börja om. Lite trist kanske men vetskapen om att misslyckandet är den lärorikaste skolan får mig att inte misströsta. Jag älskar misslyckande! Konst bygger uteslutande på det vågar jag påstå. Antingen lär man sig eller hittar man en ny möjlighet man inte visste fanns. Det är det makalösa med skapandet.
Min yngsta kille har kommit in i en period av självkritik och är rädd för att påbörja något han inte provat tidigare. Jag är ju inte bra på det, är ett återkommande argument hos honom för att slippa. Förr testade han med gott självförtroende på allt som lockade, nu vill han vara bäst från början. Klart du inte är bäst, du har ju inte gjort tillräckligt många misstag än.
Sen kan man vara av den tröga sorten som jag och begå samma misstag flera gånger, det tar då bara lite längre tid.
