Lugnet efter juldagarna har lagt sig och jag är åter i min ateljé omgärdad av flera oljeporträtt. Detta rum inger ett lugn, utan det hade jag nog inte överlevt. Det är fyllt av prestation på ett sätt, samtidigt som det skapar sinnesro.
På radion som sorlar i bakgrunden i ateljén pratar dom om stora krav och skyhöga mål och ambitioner på våra skolbarn.
Dom nämner ett av flera skräckexempel: En förälder som intervjuades hade insett att hennes barn i åk. 6, efter mycket slit, aldrig skulle klara sin inlämningsuppgift. Mamman tog över och gjorde uppgiften åt barnet och lämnade in den till skolan, hon fick ett D. Mamman var docent och forskare och uppgiften var för åk.6.
Det är svårt som förälder att hinna förmedla att du duger som du är, när skolan stressar och tvingar oss att ständigt uppmana och påminna om hur viktigt resultatet är. Barnens all tid går ut på att prestera visa upp och bedömas.
Jag får ofta påminna mig själv om att inte bara prata plugg och prestation med Abraham, men inser att nästan allt kretsar kring detta.
I ett annat program (radiopsykologen) beskrev en ung man sin ohälsa grundad på att han hela sitt liv kämpat och att allt fokus legat på att leva upp till det som förväntats av honom och som fått honom att fullständigt förlora sig själv. Det behövs ingen djupanalys för att förstå vilken skada detta kan orsaka en människa.
Det är så lätt att man omedvetet lägger all vikt i vad skolan kräver för att det är prio ett, och därmed glömmer lyssna, känna in och prata om vad som rör sig i huvudet på individen och hur han mår.
Att det bara är en transportsträcka till vuxenlivet där vi ska programmera så mycket det går för att höja prestationsnivån och slutligen få ett så späckat resultat/individ som bara är möjligt.
Det svåra är att hitta en balans. Lugn-vila-kreativitet och prestation.
