Det är så härligt att ha två vuxna döttrar att umgås och diskutera med, Eline och Elisia.
I dag kom vi att prata om anknytning till sitt spädbarn. Elisia som själv är mamma till ett och Eline som har flera års erfarenhet av barn från ett tidigare förhållande.
Det finns mammor som har svårt att knyta an till sitt spädbarn, i många fall är det absolut inte frivilligt orsakat av mamman utan snarare en högst ofrivillig och smärtsam brist som kan vara svår att komma tillrätta med. Det är ju inte okänt heller att anknytningsproblem i värsta fall kan leda till psykisk ohälsa hos barnet i framtiden.
När en mamma lever närmare sin mobiltelefon än sitt barn, vad händer med barnet då? Skapas anknytningsproblem som annars inte skulle finnas.
Den där fullständigt omslutande mamman som skulle uppslukas av sitt spädbarns minsta lilla ansiktrörelse, den obeskrivliga närvaro man känner och tillhörighet man skapar bara av att sitta och lukta, titta och känna den lilla skapelse som är helt beroende av den vuxnas bekräftelse. Undrar vad som händer med spädbarnets psyke som ska ta form och grund dom första månaderna, när mamman har sin blick och sitt medvetande i en annan värld än den som det lilla barnet befinner sig i.
Har man umgåtts med någon som mest suttit med sin mobil så vet man att det är lika med inget umgänge alls, och då kan ändå vi förströ oss med andra tankar och vända vår uppmärksamhet mot något annat för att vi är självständiga individer.
Men vad händer med barnet som är så utelämnad och beroende av den vuxne för att det ska kunna bygga sin första tid på tillit uppmärksamhet, bekräftelse och absolut närvaro, ett så viktigt grundläggande behov för god psykisk utveckling.
Skapar vi en ny generation där psykisk ohälsa blir det normala?
Jag är rädd att när dom så basala bitarna hos ett spädbarn uteblir, kan det komma att få allvarliga konsekvenser.
