Jag ser en konstnärssjäl i mitt barn. Inte helt överraskande!
För att göra det tydligt vilka problem som kan uppstå med en sådan individ vill jag göra en bildlig jämförelse.
Jag har lite erfarenhet av olika hundraser. Vissa kräver mer stimulans än andra.
Vi hade en Golden retriver en gång i tiden. Den var lättsam att ha med sig och följde våra regler och rutiner utan att vi behövde lägga så mycket tid på det. Rasen är känd för att vara ganska foglig. Jag tyckte mig kunna hundar ganska bra eftersom jag tidigare i livet haft ett par till. Därför testade vi senare en något annorlunda men vacker ras, Briardhund.
Används b.l.a. som polishund i vissa länder. Ingen knähund precis, eller jo det trodde hunden själv visserligen. Men vi insåg ganska snart att denna hund hade en enormt stark karaktär. Den var mycket stabil i psyket men krävde en stark ledare. Det var absolut inget fel på hunden men det var inte en Golden retriver. Vi hade inte rätt verktyg för denna ras. Det var våra brister inte hundens!
Jag känner mitt barns driv, han är uppslukad av sina kreativa tankar och idéer. Det är väldigt svårt bromsa honom när han är på gång med sitt, för han är en sån person. Lika svårt som att få en Briardhund att bli en Golden.
Hur ska vi göra när barn är så olika, och vi vill ha dom att gå i samma riktning. Bland hundar är olikheterna självklara, men resurserna att stärka ett barns personliga egenskaper är få.
Något att fundera på i dessa politiska tider.
Porträttmålare och konstnär
