I skolan här har barnen just haft kängrumatte.
Elisia berättade för mig hur hon upplevde hennes första kängrumatte.
Hon var liten och med ganska normalhöga krav på sig själv men en duktig och stark flicka. Men denna uppgift hade hon svårt att förstå och av den press hon kände fick hon panik och började gråta, hennes lärare tog henne i famnen och kramade tröstande.
Det kan inte ha varit lätt för en lärare som jag vet alltid såg till barnens välmående i första hand, att ständigt tvingas utsätta dom för något som gick hennes egen känsla emot. Denna lärare gjorde underverk med barnen med sin kravlösa inkännande attityd, hon läste av var och ens behov och fick deras självförtroende att utvecklas, som dessutom fick till följd att barnen kunde ta till sig den kunskap som målen krävde.
Tyvärr har skolvärlden (jag säger inte lärarna) en attityd och ett budskap till våra barn om att du måste leverera, gör oss inte besviken!
Jag har haft fyra skolbarn och vet hur det är att ha barn som lyckas och hur ett barn påverkas av att misslyckas.
Jag minns hur tårarna välde upp ur ögonen när han första gången fick höra att; det här var ju inte så bra!
Chocken hos en liten som tidigare inte visste annat än vilket fint och älskvärt barn och vän han var, som absolut inte var beredd på att få höra att han inte riktigt dög. För oss var det en bagatell, ett vanligt utvecklingssamtal, men för honom var det förödande för han var ett litet barn som trodde att han dög som han var. Där naggades nog hans självförtroende första gången och jag glömmer aldrig hans tårfyllda blick.
Jag har alltid sett det som viktigt att uppmuntra mina barn till att bli riktigt bra på något.
Men varför? Måste alla verkligen prestera något extra för att…. Ja, vadå?
Accepteras!
Leverera?
Duga för andra och sig själv?
Finnas till?
Är det inte bra nog att bara få vara en god människa?
Vi strävar ständigt efter extra allt. Skolan jagar och träffar. Vi följer lydigt efter i jakten utan att egentligen reflektera.
Effektivt slår vi undan fötterna på de barn som inte lyckas och hyllar eliten. Budskapet till barnen är: tävla, jämför visa upp och leverera.
Skulle vi kunna låta barnen få uppträda, synas och bli hörda utan att alltid bli bedömda?
Men då räknas det bara som lek och där har vuxna inte någon funktion.
Inget vidare sätt om man vill bygga upp ett självförtroende.
”Blir du lönsam, lille vän” av Peter Tillberg.
Den stora målningen med ett rakt budskap.
