När ett barn plötsligt vill ha något väldigt mycket, kan det bero på avundsjuka, att kompisen har fått något fint och dyrt som inte vem som helst kan köpa.
Men i dag finns ytterligare en aspekt.
Samuel kom hem en dag i förra veckan och var beklämd, då fröken inte lät honom få klistermärken hon hade i sin kateder och som han så väldigt gärna ville ha.
Skolan har ju så coola grejer, förklarade han -suddgummi och klistermärken.
Jag kände mitt eget tillkortakommande. Jag har aldrig gillat och nog aldrig köpt -i mina ögon- sånt krafs.
Förr, när jag var liten, gav man ju bort småpyssel i present när man gick på kalas till en kompis.
I dag får presenter knappast ha ett värde under 150 kr, och då köper man inte klistermärken eller doftsuddisar. Vilket fått till följd att Samuel och säkert många andra, nästan aldrig får det.
Mobiler och paddor i all ära, men det han skulle bli så själaglad över att få är ett coolt suddgummi. Tandläkaren är kanske paradoxalt nog den enda som förser Samuel med dessa värdefulla små ting.
En hund står förstås högst upp på önskelistan. Denna lånehund kom Eline hem med en kväll. Samuel släppte den inte för en sekund.
Finns det något finare än mor och barn fotografier.
