Ibland blir det tvärstopp i ateljén, ingeting fungerar och allt verkar kört.
Jag vet ju att det känns så mellan varven för att sedan släppa och gå åt rätt håll igen. Det är en ständig bergochdalbana. Jag vet att det kommer tidpunkter i ett målande som det bara känns fel men jag vet också att det alltid vänder. Det är något som gör att det måste vara så bara.
Just nu är det ett oljeporträtt jag håller på med där kompositionen inte ville hålla sig innanför ramarna. Jag bestämde mig för att byta miljö och bar med mig målningen till fikarummet där de övriga i familjen satt och jag började förklara mitt problem i brist på annat samtalsämne och hade absolut inte för avsikt att bli hjälpt med mitt problem. Men min dotters pojkvän började engagera sig och tillslut hade vi löst det. Ibland är det till stor hjälp att någon bara har viljan att hjälpa.
