Jag har en tonåring som går ut nian. Känslan är kluven. Jag gläds åt hans lättnad över ett långt lov. Samtidigt som jag vet att det som varit bara är en början av det som kommer. Mitt skydd över barnet blir mindre och mindre, trots att jag kan känna att behovet av skydd växer. Jag får hålla mig i periferin som en kattmamma på språng redo att gripa in och lyfta ungen tillbaka i det trygga boet.
För någon dag sedan var jag i lekparken med Samuel och hans kompis Nils. Många barn var där för att leka. Plötsligt plockar ett barn fram en cigarett ur fickan, helt öppet och med vant grepp tänder han och röker på ett sätt som visar att det minsann inte var första gången. Jag satt en stund nära dessa barn och funderade intensiv på hur jag skulle agera. Jag gillar inte att göra problemet till någon annans, jag vill verkligen göra något om jag kan. Barn är vårt gemensamma ansvar.
Men att prata förstånd med rebellerna kändes inte som ett framgångsrikt koncept just då, det var väldigt svårt. Jag kallade till mig mina små som med stora ögon stod och tittade på, och försökte förklara allvaret i pojkarnas farliga beteende.
Veckan innan hade jag tillsammans med Samuel varit i skateparken som ligger alldeles intill den ovannämnda lekparken. Jag var glad över att ha fått Samuel att lämna datorn där hemma. Skateparken i stan är så fin, välskött och häftig med bästa läget intill ån.
Ett för många uppskattat ställe som ger inspiration till fysisk aktivitet.
Men denna eftermiddag när vi kom dit satt där ett större gäng mindreåriga, uppradade med ölflaskor i handen mitt på banan där alla yngre småttingar också rörde sig. En fältassistent hade fått vittring och dök upp, utan något egentligt resultat just då. Jag klammrar definitivt inte hans agerande utan ställer mig frågande, lika mycket ansvarig jag; hur ingriper man? Många skulle förmodligen tänka, hur svårt kan det vara, sätt ner foten och ta dom i nackskinnet. Den typen av ingripande passar inte mig, då jag inte tror på det. Och tror man inte själv på sitt agerande så tror jag inte heller att det fungerar.
Hade vi lyckats röja undan dom från platsen så hade vi löst problemet där och då, för alla andra! Men det stora problemet kvarstår. Vi måste se helheten och att barnen är vårt gemensamma ansvar.
Nu går min tonåring vidare mot nya utmaningar och det är inte utan vånda. Jag önskar att vi kan se varandras barn och hjälpas åt, att inte ha skygglappar för situationer som inte bara drabbar oss själva och våra egna barn utan även andras.
Han kan vara väldigt effektiv, när det passar honom!
