Jag vill så gärna skona mina barn från tuffa och smärtsamma situationer!
Men ger jag dom då rätt rustning för eventuella motgångar och svårigheter?
Tänk om jag inte kommer kunna skydda dom från plötsliga förändringar i ett turbulent samhälle, någon oväntad händelse som sätter tillvaron i gungning.
Jag inser nu kanske för sent, att jag har gjort allt för att breda ut ett bommulstäcke, att linda in livet så att verkligheten inte ska se så farlig ut!
Vilken björntjänst!
Vem är överlevare? Är det inte den som lärt sig vad med och motgångar är på riktigt!
Det är en svår balansgång.
Man vill att dom ska klara allt, samtidigt som mamman i mig också vill skydda från just allt, och man kan inte förbereda sig på överraskande händelser har vi just lärt oss. Katastroftänkande och beredskap är ganska främmande och avlägset för många av oss som lever i ett tryggt land.
Jag tror att var och en fumlar i sin egen teori hur man på bästa sätt driver upp sina plantor, det finns nog ingen universallösning.
Samuel ville att jag skulle visa favoritbilden då han flyger över världens byggnader.