Jag trodde inte att jag skulle kunna ta skidbilder, med mobilkamera dessutom. Jag tycker det kan bli lite tröttsamt med alla bilder på påbylsade skidåkare i knivskarp bländande vit snö och alla ser likadana ut.
Men idag var jag bara tvungen för Samuel stod på skidor för första gången och åkte utför med bravur, om och om igen, även om kanske liften var det mest spännande, men vilken lycka!
Tack Kia och Tomas för er tålmodiga insatts.
När barnen lyckas och har roligt i det dom gör så blir jag nog gladare än dom själva blir, är jag ensam om att känna så?
Vi har kanske tjugo år på oss i vårt hundraåriga liv att skapa tillfällen som utvecklar, utmanar, roar och rustar dom. Det är den viktigaste tid i mitt liv i alla fall och jag ångrar inte en sekund jag har spenderat tillsammans med dom.
Jag kan däremot ha dåligt samvete för allt jag inte har gjort och förmått göra med dom.