En fridfull jul skulle jag verkligen önska alla.
Ser man dagsaktuella bilder från Syrien kan man ana lite av Josef och Marias verklighet. Att tvingas föda sitt barn under pågående flykt, vilket vore varje kvinnas mardröm, ridandes på en skumpig och knölig åsna och sedan förlösa sitt barn ensam i den obekvämaste av miljöer, bland smutsiga djur och stinkande gödsel.
Jag såg en kort ögonblicks filmsnutt på tv – en av många- men denna var så utelämnande på något vis. En kvinna i panik rusade för sitt och sina barns liv i ett vanligt krigshärjat område. Under varje arm släpade hon ett barn som om dom vore trasdockor. Inte med en förälders varsamma ömsinthet utan i fullkomlig panik släpade hon dom, de var bara tvungna att ta sig därifrån, hon hade inte tid att reflektera över hur barnen hanterades i hennes hårda grepp eller alls i vilket tillstånd dom var. I hennes ögon såg man mer skräck än vad en människa kan klara av.
Bilden av paret med det nyfödda barnet i det smutsiga stallet hade kunnat vara en av alla dom bilder vi får ta del av nästan dagligen.
Josefs oro och ångest, förmodligen inte alls så mjukt, fint och glamoröst som vi skapar till vår bild av mästarens födelse.
Snarare mer likt Syrien som det ser ut.
Så vår mästare föddes inte precis med silversked i munnen. Hans födelse var nog inte så olik hur många barns tillkomst kan se ut i många länder i dag.
