Att vara ett Guds barn i en församling är inte lätt för alla.
Att vara ett Guds barn utanför gemenskapen kan faktiskt för en del vara lättare.
Det finns somliga som stärks i sin relation till Gud i ensamheten eller tillsammans med två eller tre, eller kanske med andra som inte bekänner någon tro.
Men Guds församling -stor som liten- är viktig.
Att åstadkomma stora förändringar gör man bäst i grupp, diskussioner och utbytet av tankar och erfarenheter är svårt att utföra i ensamhet.
Det finns en lära som gemenskapen är byggd på, tolkningar har gjorts och uppfattningar om vad som är riktigt och rätt har ändrats genom tiderna. När ett samhälle är i förändring är risken förmodligen stor att schismer uppstår, även i en församling, det finns alltid dom som står fast vid den gängse läran och tolkar det som står skrivet som oföränderligt och så finns de som följer tidens förändring och har en mer öppen attityd.
Det kan lätt bli så att du känner förväntningar på dig som inte är du, i en form där ditt grundläggande beteenden och dina värderingar helst ska överensstämma med den större harmonin.
Har man en aura som sträcker sig utanför normen är det lätt att känna sig som den som borde tänka om.
Man får ha utstickande åsikter, man får visa vem man är med yttre attribut och man har friheten att kalla sig ett Guds barn. Ingen människa på jorden kan sätta sig över och till doms för vad någon annan står för, och framförallt, vem du än är och vill vara, har Gud flyttat in i dig kan ingen avvisa honom från ditt tempel.
