Jag borde fortsätta med målningen jag påbörjat på mina barn. Jag vet att det är ett smycke för livet. Hela tiden prioriterar jag bort den för andra målningar.
När jag i morse gick med Samuel till skolan kände jag att vi var iakttagna. När jag kramat om honom och sagt det vanliga:
Ha en rolig dag men lyssna och lyd fröken, och han svarat med en lång bubblande ramsa, lyfte jag blicken och såg en fin äldre man som stått och tittat på oss. Han la huvudet på sned och log stort och sa: –Dom är så härliga!
Jag höll med honom och tänkte också att det är en underbar ålder då dom fortfarande vill ha sällskap av mamma till skolan, vill be aftonbön och aldrig någonsin tänker flytta hemifrån. Men med det spann på åldrar jag har på mina barn så vet jag att tiden går alldeles för fort och att detta aldrig kommer tillbaka. Jag vill ha en målning när Samuel fortfarande är liten och dom andra inte blivit pensionärer än.
Ett syskonporträtt i olja
Barnporträtt, blyerts