Jag ser på våra barns tillgångar och till den exploatering som flödet överöser dom med dagligen.
Att dagens predikan tog skruv hos var och en som fick plats i den fullsatta kyrkan är ingen tvekan.
Guds kultur, Evighetens kultur! Är det eftersträvansvärt?
Vi har satt vår trygghet till det vi själva byggt upp och vi suktar efter mer, det som vi gjort till vår kultur. Samtidigt ser vi på våra unga med oro över det tillstånd dom befinner sig i och fler som mår sämre än någonsin.
Jag stängde av Nyhetsmorgon i TV4 för att åka till kyrkan. Det sista jag hörde var en ung kvinna som tagit sitt liv för att hon blivit uthängd med en privat video på sociala medier, och det konstaterande som vi ständigt konfronteras med, att den utveckling vi själva bidrar till är också den som fäller oss. Vi matas och vill dessutom bli matade med det vi tror ska utveckla oss och göra oss mer produktiva, sociala, ge oss popularitet mer status och respekt. Var sitter bromsen?
Som av en händelse hade det tidigare i programmet varit en intervju av en kvinna som berättade om sin uppväxt i Brasilien, hur hon levde med sin mamma i en grotta utan några som helst bekvämligheter, så primitivt och tillsynes fattigt man bara kan tänka sig.
Det var inte lätt men jag var lycklig, sa hon.
Hon blev så småningom adopterad till Sverige, hur mår hon idag? Det förtäljde inte historien. Förhoppningsvis reflekterar hon och har lärt sig av sina erfarenheter vad verklig rikedom är. Kanske har hon blivit invaggad i Guds kultur, Evighetens kultur.
