Vi var klara för att åka på fotbollsträning då Samuel bara sjönk ihop, blek i ansiktet. Jag insåg att han inte kommer orka ett träningspass i dag.
Vilken besvikelse! Lilla plutten kröp upp i soffan gömde sitt ansikte och grät floder.
Han mår inte bra men var så inriktad på sin träning och rädd för att inte bli lika bra på fotboll som dom andra i laget, och mormor skulle t.o.m följa med och titta!
I en sån här situation får jag så dåligt samvete att jag inte vet var jag ska göra av mig, då menar jag helt sjukligt dåligt samvete!
Abraham tycks uppleva detsamma som jag för han ställde omedelbart in alla sina egna planer för att stanna hemma och lira lite boll i lugn takt med lillebror istället. Vet inte om jag skulle sagt till honom att strunta i Samuel, men hur fel skulle inte det ha varit, jag förstår att han hade fått samma dåliga samvete som jag om han hade åkt iväg och ”roat” sig.
Det är sällan man får höra om att dåligt samvete som i det här fallet kan bli så stark att det näst intill kan upplevas sjukligt, inte bara mot det egna barnet utan ständigt och jämt för allt.
Mitt fina lejon.