Att sitta stilla i så många timmar som krävs för att se ”en man som heter Ove” på bio är nästan mer än vad jag klarar av. Men det blev ju inte långtråkigt precis.
Jag är så innerligt tacksam att få styra över min egen kreativitet, tur även för min omgivning tror jag, annars hade jag nog fått flytta ut. Jag älskar att gå på högvarv och skulle aldrig kunna ha ett mer stillasittande och organiserat arbete en längre tid. Därför beundrar jag av hela mitt hjärta alla som lugnt och konsentrerat och med stort tålamod roddar världen utanför min egen.
Men så finns det också många andra, själar som irrar omkring ( skulle själv ha varit en om jag inte utvecklat det jag gjort) och som skulle behöva hitta sin inre drivkraft, som med envis skalle och viss risk och dumdristighet kunna utveckla en plats där dom hör hemma och få göra det dom är ämnade till för att må bra.
Jag har kanske haft ”tur” men jag önskar varje vilsen själ att försöka se möjligheten att använda sin egen energi till att utveckla sin kreativitet.
Konstnärskap är en kreativ psykisk sjukdom eller tvärtom, ingen kan väl säga vad som är rätt. Ingen kan väl säga vad en människa är.
Helt naturligt går det inte alltid i den riktning jag tänkt mig. Ibland är det svårt när vatten och bröd känns som lyx, men så plötsligt vänder det och känslan över den egna förmågan att lyckas är fullkomligt obeskrivlig. Den starka kraft som krävs för att lyckas och vägen dit är det som också simulerar mest. Men skulle jag inte känna att allt går att utveckla mycket mycket mer så skulle jag tröttna även här. Det kommer jag aldrig göra och just det är så vansinnigt stimulerande.
